Hösten är på ingång med sina scheman och solbränd kontorspersonal och ännu har inte Gazakonflikten närmat sig någon gemensam lösning. Gazas folk behöver vila. 

Hösten är nära när Annie Lööf börjar pratar om enkla vunna poäng efter att Stefan Löfven dykt upp vid en otroligt förödande skogsbrand. Som att inte just den anklagelsen skulle vara ett enkelt vunnet poäng. Jag tror politikerna behöver vila. Dom ser också trötta ut. Och jag blir trött när jag tänker på att det snart blir en månads valupptakt med utspel från båda sidor och återigen en riktig politisk debatt som glöms bort mellan anklagelser och plånboksretorik.   

Hösten är på väg när jag blir stressad över att jag är mer trött efter sommaren än innan. Som att det där man tänkt sig, med vila, lugn och njutning, aldrig riktigt infann sig den här sommaren heller. Det blev för mycket jobb. Vilket för många i min ålder är nödvändigt under sommaren då vi inte har studielån. Det blev lite väl många konflikter utan att få till en riktig vapenvila. 

Och jag går mot den här hösten och känner mig både trött, lite bitter och ledsen. Med en önskan om värdslig och personlig vapenvila. För konflikt behöver alltid fred. Och det är i fred som vila, lugn och njutning kan gro. Och det är frustrerande när en vill dit utan att lyckas ta sig dit. Det är också frustrerande att se nationer som inte lyckas med exakt samma sak. 

Jag tänker att konflikt är lika mycket en försoning med sig själv som med den andra parten. Kanske att hemligheten ligger i att försonas med att just inte försonas. Att acceptera att vapenvila inte är i sikte. För egen del tänker jag undersöka det närmare under hösten. Men för Gazas folk finns inte det utrymmet. 

För skogen i Västmanland betyder några millimeter regn mer än 100 arbetsdagar med superflygplan. Jag sträcker ut armen genom fönstret och känner hur regndropparna träffar min solbrända arm. Det kommer en tår. Min arm blir sval.