Ibland önskar jag att de hade rätt. Att det fanns ett parti som jag kände inte bara överensstämde med mina värderingar, utan som faktiskt också levererade i form av genomförd politik. Men i stället flyger jag som en lagom förvirrad humla och slår mig ner på blomma efter blomma, bara för att snart märka att nektarn smakar beskt eller att blomman är gjord av plast. Jag tror att jag, sedan jag fick rösträtt för en sisådär 26 år sedan, har röstat på fyra eller fem olika partier. Sällan samma två val i rad, sällan samma i val till riksdag, kommun och region. Och den här gången är det svårare än någonsin.
Den här gången handlar det om vad jag ska säga till mina barn och barnbarn vad jag gjorde när Sverige stängde gränserna för människor på flykt och legitimerade förföljelsen av romer.
I dag finns det något att bli förbannad över varje dag. Att inget politiskt parti tar den annalkande klimatkatastrofen på allvar. Att vi bygger nya motorvägar och fotbollsarenor i stället för att införa gratis kollektivtrafik. Att nyfascisterna inte ens försöker låtsas längre, utan nu öppet förnekar Förintelsen. Att “yttrandefrihet” blivit synonymt med att släppa in nazister på bokmässor och Almedalsveckor – det tar aldrig slut. Och så alla vardagens små förtretligheter på det. Men medan vi twittrar över något idiotiskt Donald Trump har sagt, sker en mänsklig katastrof rakt framför våra ögon. Unga människor hänger sig på HVB-hemmen. En barnfamilj som för ett år sedan kunde ta sig till tryggheten i Sverige, och som i dag är i full färd med att lära sig gilla lingonsylt, förstå breven från Försäkringskassan och som i sommar kommer att dansa “Små grodorna” för första gången, hade i dag fastnat i ett flyktingläger i Libanon eller Turkiet – eller mardrömmen: spärrats in bakom taggtråd i Ungern eller Serbien, under förhållanden som får till och med påven att kalla det för koncentrationsläger.
När vi talar om Förintelsen undrar vi alltid hur människor kunde låta det ske. Länge har det funnits en föreställning om att människor – särskilt de som befann sig på lite avstånd här i Sverige – inte visste vad som pågick. Att det var först när kriget tog slut som nazisternas systematiska utplånande av det judiska folket blev känt för en större allmänhet. Det är inte sant.
“Det är tydligen Hitlers mening att göra Polen till ett enda stort ghetto, där de stackars judarna får omkomma av hunger och snusk”, skriver Astrid Lindgren i sin krigsdagbok den 27 mars 1940.
“Stackars arma folk! Ska inte Israels gud snart ingripa? Hur kan Hitler tro, att man får hantera sina medmänniskor sådär?”, fortsätter den då 33-åriga kontoristen och tvåbarnsmamman.
Vi visste, men vi stängde våra gränser ändå. I dag vet vi exakt vad som pågår – i Syrien, i Afghanistan, i Irak, i Somalia. Men vi tycker att något annat land ska “ta sitt ansvar”. Och vi nöjer oss inte med de stängda gränserna – nejdå. Vi ska införa hårdare tag mot dem som redan befinner sig här. Fotbojor. Sänkta ersättningar. Tiggeriförbud. Vänstern tävlar med högern och rasisterna om att vara hårdast och mest hjärtlös. Den svenska medelklassen ska fortsätta bäddas in i bomull, den ska ha kvar sina ränte-, Rut- och Rot-avdrag till varje pris. Också om priset skulle råka vara en 16-årig pojke som dinglar från ett rep på ett HVB-hem i Småland eller en åttaårig syrisk flicka som tigger på gatorna i Istanbul.
Det ska fan vara “vänster” i tider som dessa.
