Det var hösten 2009 och personalen på Sundsvalls sjukhus hade precis fått beskedet att 500 av dem måste gå. Men inte en enda av dem ville prata om sin oro, sin vrede eller för all del sin uppgivenhet med oss journalister. 

Jag minns hur förvånad jag blev. Varför ville inte dessa kloka starka människor berätta, protestera? 

I stället sökte vi oss till fikarummen på avdelningarna. I kretsen av de närmaste jobbarkompisarna kunde de tala. Det var ord och inga visor.

Som journalist måste man akta sig för att ta människors röster för givna. Man får inte inbilla sig att vanligt folk är åsikts- eller känslomaskiner utrustade med en play-knapp som vi kan trycka på. 

Min erfarenhet är egentligen att de flesta människor älskar att berätta saker, speciellt om sig själva och sina passioner. Det är oftast rädslor som gör att folk ändå ibland tiger. Den där svindelkänslan som kommer ur tanken på att ha tusentals blickar på sig. Att alla ska tycka att man har konstiga åsikter, att man är ful i håret eller att man ska säga fel. Bli vägd och funnen för lätt av andra.

Sedan finns också de som blivit skrämda. Som fått utbildning om sekretesslagen, men inte om meddelarfriheten, efterforskningsförbudet och repressalieförbudet. De är rädda om sina jobb eller karriärmöjligheter – för att chefen har sagt att alla frågor från media ska ”hanteras” av honom eller henne.  Simsalabim blir sekretessen som ska skydda patienter och klienter också ett effektivt skydd mot insyn i en verksamhet som kanske inte funkar så bra.

”Drogkampen” var en serie i Sundsvalls Tidning där föräldrar träder fram och berättar hur deras barn dött av missbruk. Den sortens journalistik kräver tålamod, empati och klokhet. Att reportern har klart för sig varför historien ska berättas. Att de intervjuade får godkänna bildval, formuleringar, faktauppgifter och rubriker. En sådan reporter måste ha finkänsligheten att backa när det blir jobbigt, men också modet att ställa frågorna. Svaren kan nämligen bli smärtsamma att hantera. En del svar spökar och gör ont i åratal. Just därför är det också de svaren som är viktigast att publicera.

Journalister kritiseras ibland för att ”gotta sig i andras elände”. Det gör mig ganska bedrövad. Jag tycker att en av journalistikens viktigaste uppgifter är att förmedla berättelser om det fruktansvärda. Att övergrepp, maktmissbruk och människors tragedier inte får passera i abstrakt notisform eller total tystnad. Som om inget hade hänt. För det finns historier som måste berättas och människor som vädjar till oss alla att lyssna.

1 maj 1999 klev hundratals människor av bussarna i bostadsområdet Kapellbacken i Ånge. Fotografen och jag stod där nervöst fingrande på anteckningsblock och kameror.

”Är ni journalister? Kom hit!”

Innan vi visste ordet av satt vi tillsammans med en trebarnsfamilj. De kom från det stora flyktinglägret Stenkovac i Makedonien. Som tusentals andra kosovo-albaner hade de drivits som boskap mot gränsen av serbisk milis. Men innan de fick passera blev de alla systematiskt rånade. Familjen blev vittne till hur en ung man före dem i kön tvingades ner på knä och fick samtliga kroppsöppningar genomsökta efter värdesaker. När det blev deras tur satte en soldat gevärspipan i munnen på deras 12-årige son.

”Pengarna”, krävde han med en blick på föräldrarna.

Jag och fotografen satt stumma en lång stund.

”Hur har ni förklarat det här för barnen?” fick jag till sist ur mig.

Pappan såg mig i ögonen:

”Vi har sagt att vi är med i en filminspelning. Att man inte kan göra så här mot människor på riktigt.”