Vem, som inte är utsatt för en svensexa eller möhippa, hänger på sig en skylt med frågan ”Vill du ha en kram?” innan man går ut och går? Jo, Micael Dahlén, professor i marknadsföring vid Handelshögskolan. För hans del ingick skylten i en ansats att skaffa sig 40 nya vanor på 40 veckor. Utöver kramar har han tvingat sig själv att börja duscha iskallt, att äta smör och broccoli och att promenera i stället för att springa, berättar Micael Dahlén i Svenska Dagbladet.
Intervjun är tänkt att fungera som inspiration, men för mig blir det en ögonöppnare. Sällan har det gjorts tydligare vilken vanföreställning det är som pågår just nu, den här som säger att vi hela tiden måste starta om som nya och bättre versioner av oss själva. Aktivitetsarmband, dieter, böcker om att tänka snabbare och smartare. Frågan som aldrig ställs i texten, och alltför sällan över huvud taget, är: Är det värt det? Kan det verkligen bli så mycket bättre? Vad är poängen? Om man nu inte gillar att krama främlingar, måste man då prompt göra just det?
Naturligtvis ska man inte låta allt vara. Har man för vana att vakna klockan 13.15 för att spruta ner sitt hem med ketchup är det en bra idé att tänka om. Eller om man tar bilen två kilometer till jobbet i stället för att cykla eller gå. Men det är ju objektivt usla vanor.
Det som pågår är något helt annat. Det är inte frågan om att åtgärda problem, utan om att jobba på detaljer för ansträngningens egen skull. Böcker som utlovar självförbättring inom alla möjliga områden, från sömn till städning, säljer stort. Gör de verkligen något bättre? Frågan förblir öppen. Men som expert på marknadsföring, en aktivitet vars kärna är att skapa behov där de inte finns, är det logiskt att någon som Micael Dahlén känner sig kallad.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
I kommande boken Kaosologi utlovar han konkreta tips och råd för hur livet ska levas, efter att själv ha ”avmåstefierat” sin vardag och ”klivit ut på andra sidan”.
Nu är det som sagt Micael Dahlén som skriver böcker och bokas för föreläsningar i hur livet ska levas och inte jag. Jag har inte ens avmåstefierat min vardag, den består som alltid av tvätt, gräsklippning, vedbärande, dagislämningar, kaffebryggande och skrivande. Jag står stadigt på samma gamla sida, där jag fortfarande kollar mobilen i stället för att straffa mig själv med armhävningar när skärmsuget sätter in. Jag duschar varken varje dag eller under 38 grader. Men ändå! Ändå läser jag den här intervjun med Micael Dahlén och känner att jag har något att säga jag också.
Det handlar om vad som får stryka på foten när all energi går till att knåda om en personlighet. ”Förr snackade jag aldrig med någon på gymmet trots att jag träffar vissa där oftare än min fru”, berättar Micael Dahlén, som ett exempel på förbättring. Problemet var alltså att det var tyst på gymmet. Inte att han är där mer än vad han träffar sin fru.
För Micael Dahlén är även professionella åtaganden en del av det trista vanesamhället, och därför något att strunta i. Pengar, klimat, andra människors tid – vad är det när något kan vara som det inte brukar?
”När saker går fel blir det som mest levande. Som när jag föreläste för fel publik i Shanghai eller skulle ta flyget till Göteborg och vaknade i Umeå.”
Det här är alltså en person som får betalt för sina tankar om hur livet ska levas. Man vill bara sätta honom, och hela samtiden, ner för att läsa sinnesrobönen, den som handlar om att acceptera det man inte kan förändra, mod att förändra det man kan och förstånd att inse skillnaden. Med ett tillägg: ”Och lugn att inte tvångsmässigt jobba på allt, bara för att.”
Det blir inte bättre.
