På nattflyget från Maputo till Johannesburg och vidare till Frankfurt satt jag och funderade på om jag skulle kunna förklara för Kajsa Ekis Ekman vad en stencilapparat var för nånting. För hur många av Dagens ETC:s läsare är detta en okänd teknik? En teknik som för bara 30–40 år sedan fyllde vår tillvaro med upproriskt radikal rapportering och uppmaning till handling.

Samma fråga kan ställas till olika tiders människor. Hur skulle en tidningstryckare i början av 1900-talet ha kunnat förklara för en radikal barrikadkämpe 1848 hur den alltmer avancerade tidningstryckarkonsten utvecklades?

Jag satt där i natten och tänkte på Ekis Ekman av ett mycket bestämt skäl. Låt mig förklara! Några dagar innan jag reste ner till Maputo hade jag träffat henne vid ett anti-traffickingmöte på biografen Rio i Stockholm, där vi båda talade. Vi talades vid en kort stund efteråt ute på gatan. Jag påminde henne om att vi hade setts när hon för några år sedan hade mottagit Jan Myrdals Robespierrepris i Varberg.

Gud vet om hon mindes. När jag själv var yngre glömde jag ofta tillfälliga möten. Medan andra bet sig fast för alltid.

Jag hade alltså en tanke i huvudet när jag lämnade Maputo den där natten i slutet av oktober. Jag tänkte att det nu var över 30 år sedan jag första gången hade gjort den långa resan mellan Sverige och Moçambique. Och över 40 år sedan jag för första gången kommit till den afrikanska kontinenten. (Den första gången Guinea Bissau, som den gången fortfarande var en portugisisk koloni. Första gången jag stämplades in afrikanskt i passet fick jag vet att jag hade kommit till portugisiskt territorium! Så vansinnig var kolonialismen.)

De första åren när jag reste till Maputo i mitten av 80-talet var resorna mödosamma. Jag kan fortfarande minnas oändligt försenade flyg som likt den moderna tidens fraktskepp långsamt förde oss söderut. Jag minns resor med upp till sju mellanlandningar och torra smörgåsar som enda måltid.

Hur mycket jag har rapporterat skriftligt och muntligt om den afrikanska utvecklingen under denna långa tid vet jag inte. Jag har skrivit för hand, med skrivmaskin och nog har jag dragit stenciler. Det viktiga är dock att jag tillsammans med andra skribenter, bland annat i denna tidning, har bidragit till att ge en motbild av den gängse borgerliga rapporteringen om den afrikanska kontinenten.

Anders Ehnmark har sagt det bäst: ”Vi får veta allt om hur afrikaner dör men inget om hur dom lever.”

Jag kommer att fortsätta att motarbeta de unkna och falska myterna om den svarta kontinenten så länge jag kan. Men jag är medveten om att nya skribenter med samma mål nu måste komma in i det hela. Med nya ögon, nya öron, kanske ett delvis nytt språk.

Det sker redan. Men inte i tillräcklig omfattning. Jag tror dock att alla behöver hjälp och uppmuntran. Det fanns många stora reserapportörer under 60-talet som gav mig inspiration och stöd. Nu är det min tur att skicka stafetten vidare.

Därför sitter jag på natten och tänker på Ekis Ekman. Jag frågade henne utanför biografen Rio om inte hon borde resa till Afrika och lära sig om den kontinent som nu med stormsteg tar sig in från marginalen till mitten av arenan. Hon nickade glatt innan hon försvann.

Nu säger jag det i klartext. Jag har ordnat bostad och annat du behöver i Maputo, Kajsa. Ge mig två månaders varsel så kan du resa sedan. Och fortsätta det viktiga arbetet med att erbjuda motbilder av den afrikanska kontinentens utveckling. Börja i Maputo så får vi se sedan var du hamnar.

Välkommen! Orden är viktiga. Vare sig de nu stencileras eller knappas fram.