Det närmar sig jul och då måste vi vara snälla, annars kanske tomten inte kommer. Egentligen tycker jag att vi alltid borde vara snälla. Snällhet är en underskattad, aningen föraktad egenskap. Ju äldre jag blir, desto mer har jag kommit att uppskatta snälla människor, även om jag inser att det kanske inte alltid är konstruktivt. Ta till exempel en sån sak som den feministiska rörelsen. Brokig, bråkig, besvärlig, befogad, beryktad, bespottad, bevandrad, blasfemisk, burdus, briljant. Och så vidare. Inte alltid lätt att förstå alla falanger och åsikter, särskilt inte när de då och då bråkar med varandra. På pappret kan jag skriva under på idén om att en politisk frihetsrörelse som feminismen måste få vara bråkig. Att själva bråket får oss att växa. Skärper och utvecklar oss. Men i verkligheten gör bråken mig rädd och tyst. Jag rannsakar mig själv och försöker förstå varför jag tycker det är så fruktansvärt obehagligt när just feminister ger sig på andra feminister. Eller när kvinnor ger sig på kvinnor. Jag har inte alls samma problem när gubbar och män bråkar med varandra och/eller oss. Då tycks den nödvändiga distansen finnas där, ett avstånd som gör att jag kan skratta och tänka att de gott kan få sina slevar av tråkig, bränd gröt. En nykterhet som alltså inte infinner sig när kvinnor hoppar på andra kvinnor.
Kanske handlar det helt enkelt om den gamla vanliga konflikträdslan. Eller att jag som kvinna och offentlig feminist fått min beskärda del av grötslevar från andra kvinnor och feminister. Att det helt enkelt är obehagligt att vara föremål för vrede från dem jag identifierar som mina systrar och kamraters. En banal men mänsklig reaktion, om jag nu ska tillämpa lite snällhet mot mig själv. Det här är dubbelt och aningen svårförståeligt. Å ena sidan tycker jag som sagt att vi bör syssla med internkritik, att det är nödvändigt. Å andra sidan kommer jag allt oftare på mig själv med att tycka att vi borde hålla ihop i stället för att slåss mot varandra. Att vår kamp är gemensam, även om vi är en brokig skara med olika bakgrunder och erfarenheter. Vi måste inte tycka om varandra, eller ens tycka lika, men åtminstone inte vara elaka. Om vi behöver ta en diskussion, gör det, men försök undvika de mest föraktfulla formuleringarna och epiteten. Om du blir påhoppad och känner dig tvingad att svara, samma sak. Feminister och kvinnor är redan utsatta för alla möjliga, märkliga aggressioner, det behöver knappast späs på.
Precis som snällhet är föraktat är begreppet Systerskap omgärdat av visst förlöjligande. Själv tycker jag mycket om Systerskapet, idén om kvinnors personliga och politiska förhållande, en gemenskap och ett stöd mellan kvinnor mot de patriarkala maktstrukturer som omger oss. Ett fett systerskap där vi anstränger oss för att inte trycka ner utan i stället hålla varandra uppe. Jag tänker på Systerskapet när jag läser Hanna Fahls intervju med Isabella Löwengrip i DN (15/11) där hon berättar varför hon numera lämnat Moderaterna. Isabella, även kallad Blondinbella, blev tidigt ett ansikte för Reinfeldt, Borg och Schlingmanns Nya Moderaterna. Ett guldexempel på den nyliberala idén om att alla kan bli framgångsrika bara de är beredda att jobba hårt. Som ett led i den ideologin följde även ett förakt för feministers tjat om strukturellt förtryck, något som fick henne att med jämna mellanrum skriva nedsättande krönikor om ”Rabiesfeministerna” som hon menade gått alldeles för långt i sin extrema kamp efter rättvisa. (En åsikt hon knappast var, eller är, ensam om, bör tilläggas.)
”Går du runt och säger att samhället är orättvist och du känner dig kränkt av någon anledning så är väl det så klart att ditt liv blir orättvist och i stället för att förändra din egen situation med hjälp av din egen energi så letar du i stället syndabock, för att det är betydligt enklare än att förändra själv.” Så skrev hon i ett blogginlägg från 2013. Hon rasade över könsneutrala dagis, Hen-ordet och att feminister så lättvindigt skyllde orättvisorna på strukturer och normer i stället för att ta sitt eget ansvar. Med andra ord ungefär samma åsikt som Moderater och company i olika varianter alltid uttryckt.
Feminismen, menade Blondinbella, handlade om ”rätten att vara kvinna”, något som feminister hotade genom att påtvinga en allmän könsneutralisering på allt och alla. Nu har hon alltså delvis omprövat sina åsikter och kommit fram till att alla faktiskt inte har samma möjligheter att bli rika och lyckade. Att en hel del handlar om just strukturer och slump, såsom till exempel kön, sexualitet, geografi, och familjebakgrund. Att en flicka från en fattig by i Indien inte har samma möjligheter att bli en Blondinbella som Isabella Löwengrip.
Det framgår visserligen inte av intervjun om hon fortfarande tycker att ”Rabiesfeministerna” är för högljudda men jag antar att hennes nya insikter även inneburit att feministföraktet mildrats. Jag vill gärna tro det och åkallar därför Systerskapets bästa sida, den som innebär att vi i stället för att vara överlägsna och hånfulla gör att vi säger: –Välkommen in i systerskapet! Vi röstar antagligen inte på samma parti och tycker säkert olika om allt möjligt grejs, men du är ändå en syster. Grymt att du äntligen hittade hit.
