Färger påverkar oss, både på något slags primalplan och filtrerat genom en rad kulturella skikt. Samtidigt är de en så självklar del av vår tillvaro att vi tar dem för givna. Men vad vi ser är relativt. Inte bara hur vi tolkar kulörer, som om rosa är coolt, töntigt, provokativt eller bara en färg bland andra. Utan också vad vi verkligen ser. Att färgen blå är den som sist får namn är ett mönster som går igen i princip alla kulturer. Så sent som för 2 500 år sedan diktade Homeros inte om det blå Medelhavet i Odysséen, utan om det ”vin-mörka” havet. Himbafolket i Namibia har i dagsläget inget ord för det vi kallar blått. I tester kan de inte urskilja blått från grönt, medan de lätt noterar många fler nyanser av grönt än vad jag någonsin kommer kunna uppfatta. Tydligare blir det knappast inte att det som inte har ett namn, det syns inte.
Därför vet jag inte riktigt hur jag ska reagera när jag ska måla om hemma, och ställs inför valet mellan kulörer som ”säl”, ”tigergrön”, ”evighet” och ”nektar”. Kanske borde jag vara öppen för det jag ännu inte lärt mig att se. Tyvärr går ett rött skynke upp. Färgtillverkarna är nämligen inte bara innovativa. De har också enorma anspråk.
Att försöka välja kulör 2016 är att ge sig ut på en isad bana full av pr-avdelningar som gått i spinn. Säg att man fastnar för puderrosa. Då får man snart veta att enligt Nordsjö ingår färgen i den reaktionära trendpaletten ”Him + her”. ”När vi strävar efter jämställdhet på arbetsplatsen och hemma, ser vi och uppskattar vi det unika i varje enskild människa. I takt med att självsäkerheten ökar, växer trenden att fira det bästa hos båda könen; såväl likheter som skillnader”, förklarar färgproducenten.
En annan av 2015 års spaningar var att det är viktigare än någonsin tidigare att dela med sig och att återanvända. Som ett konkret tips på vad man kan göra för att konsumera mindre har de målat upp röda rutor på väggen. Måla om kan man vilja göra av många anledningar, men att konsumera mindre är väl knappast en.
Mäktigast i branschen är amerikanska Pantone. Deras ”colour of the year” får genomslag även utanför de egna katalogerna. 2016 dubbade man till babyrosa och babyblåtts år. Färger som enligt Pantone förmedlar inre frid, balans, välbefinnande och trygghet. Vem önskar inte att det gick att köpa? Snäppet mer intressant är att företaget också hävdar att färgvalet förkroppsligar en bred, positiv trend i fråga om jämställdhet och genus.
Men poängen är inte vad de säger, just den här gången. I likhet med vatten på flaska är kulörer en produkt som i sig är nästan ingenting. Det går att påstå i stort sett vad som helst. Om man vill kan man se en parallell till de liturgiska färgerna, som varierar med det kristna året. De har ingen mening i sig, den kommer med sammanhanget och färgen bidrar till att förstärka det.
När det är den outgrundliga marknaden, som ju trots allt får sägas vara vår tids dominerande tro, som ska mättas har färgerna ett jobb att göra där också. Kulör är ett försäljningsverktyg inte bara för färgtillverkare utan för hela den globala tillverkningsindustrin. Det finns stora intressen bakom att ladda färger med en marknadsmässig mening. De kommersiella krafterna är så starka att de definitivt påverkar synen på vad som är snyggt och fult. Och, på ett annat plan, vad vi alls ser. Något trängs ju undan när pastellfärgat välbefinnande ska råda.
Jag ser inte mig själv som särskilt trendkänslig, men jag valde till slut att måla väggarna i dova, disiga pastellfärger och köpte just ett par madrassöverdrag i blått och rosa. Det smyger sig in. Men har färgvalen också de effekter färgföretagen påstår? Gör de mig lugn och harmonisk? Ja. Men inte för att färgerna i sig skulle ha några särskilda inneboende kvaliteter. Utan för att min acceptans av rollen som duglig konsument har den effekten. Det är skönt att lyda.
Det bästa, om man vill få något gjort, vore antagligen att måla väggarna köttfärgade i stället för rogivande turkosgrå. Det skapar i alla fall en drivkraft att ge sig ut.
