När jag hörde Arbetsförmedlingens chef, generaldirektör Mikael Sjöberg, försiktigt välja sina ord i SVT Rapport för att säga som det är, utan att säga som det är – att för några är det kört, kunde jag inte låta bli att tänka på när debatten om Fas 3 rasade som hårdast.

Ni minns säkert att den första Alliansregeringen införde Fas 3 i arbetslöshetsförsäkringen med sysselsättning för de som varit arbetslösa i mer än två och ett halvt år.

Fas 3 fick snabbt dåligt rykte när kreativa entreprenörer kammade hem storkovan på att ordna meningslös sysselsättning för fullt pris. Att det också fanns bra sysselsättning, ofta anordnad av frivilligorganisationer, hamnade i mediaskugga.

Socialdemokraternas kritik var skoningslös. Fas 3 kunde och skulle ersättas med riktiga jobb och utbildning.

Det var vackert tänkt, men orealistiskt. Arbetsgivare som inte anställer en arbetshandikappad 60-åring med 85 procent av lönen i statsbidrag gör det knappast bara för att subventionen höjs till 100 procent. Orsaken är att de flesta arbetsplatser är så slimmade att de inte klarar medarbetare som kan bli grus i maskineriet.

Nu sluter Arbetsförmedlingens generaldirektör cirkeln. Då fanns 30 000 arbetslösa i Fas 3. Nu finns 22 000 arbetslösa som Arbetsförmedlingen vill bli av med därför att de inte är anställningsbara och med stor sannolikhet inte kommer att bli det. Vart skall de ta vägen? Vill någon ha dem?

Alla människor kan inte anpassas till arbetsmarknaden. Det behövs också en arbetsmarknad som anpassas till människan.

En sådan arbetsmarknad finns redan. Tusentals svenskar arbetar i den ideella, idéburna, icke vinstdrivna sektorn. Där avgör inte vinsten om ett arbete är meningsfullt och inte produktiviteten om en människa är anställningsbar. Med en mer välvillig syn från staten skulle de kunna bli många fler.

– Vi skulle kunna göra stor skillnad, säger Lars Durfelt på Göteborgs Stadsmission.

Men då behöver mer skattepengar flyttas från försörjning av långtidsarbetslösa till subventionerade anställningar i organisationer som Stadsmissionen, Röda korset, Räddningsmissionen, och Frälsningsarmén. Men också i idrottsrörelsen och föreningslivet.

Bara Göteborgs stadsmission skulle kunna dubbla från drygt 100 till drygt 200 sysselsatta. Arbetsuppgifter finns det många, från att stå i affär till lagerarbete, snickeri, köksarbete, omsorg och fastighetsskötsel.

Men det krävs en attitydförändring. Se den idéburna sektorn som en del av arbetsmarknaden, inte som ett ställe där arbetslösa är inne och vänder.

Några av Arbetsförmedlingens 22 000 överblivna skulle troligen se förtidspension som en efterlängtad befrielse. Kanske nödvändig. Men flertalet, tror jag, vill ha något meningsfullt att göra, få känna sig behövda.

En början till ett bättre liv för dem som Arbetsförmedlingen vill bli av med vore att öppna en bredare väg till den ideella sektorn. Där finns gott om meningsfulla arbetsuppgifter, dessutom stor vana vid att anpassa kraven och att återupprätta kasserade människor.

Fotnot: I genomsnitt hade de 30 000 deltagarna i Fas 3 varit arbetslösa i åtta år, 20 procent i mer än tio år. Fyra av tio var 55 år eller äldre. Lika många hade något arbetshandikapp.

Att 15 procent av deltagarna Fas 3 ändå gick vidare till jobb eller utbildning var inget dåligt resultat, givet förutsättningarna.