Bostadsmarknaden är idag en miljardindustri som profiterar på att medborgarna skuldsätter sig. Många drömmer om att göra superklipp när priserna fortsätter att stiga och ser bolånen som en investering. De senaste åren har villapriserna stigit med 85 procent, bostadsrätterna med 87 procent och många ägare, som slog till i rätt tid, tjänar upp till 2 000 kronor om dagen enbart på att bo. Detta enligt SVT:s Ekonomibyrån
För bankerna är den naturligt eviga efterfrågan på bostäder en säker pengamaskin.
Risken, konsekvenserna och smällen när bostadsbubblan spricker får samhället ta.
De hutlösa priserna fördjupar klyftorna i samhället, både mellan befolkningsgrupper men också mellan generationer. Unga, som ska skaffa sitt första egna boende, behöver numera tjäna rätt duktigt för att få bolån och ha råd med räntor och amorteringar.
Den som inte har föräldrar till hjälp med kontantinsats får snällt ställa sig i hopplöst lång bostadskö, eller betala alldeles för mycket för en andrahandslägenhet, vilket i sin tur finansierar någon annans amorteringar.
Den som till slut lyckas knipa en hyresrätt får, på sina håll, dessutom betala 50 procent mer i hyra jämfört med hur det såg ut för 20 år sedan. Tänk då om regeringen, till på köpet, hade fått igenom förslaget om marknadshyror.
Ekonomijournalisten Andreas Cervenka menar i Ekonomibyrån att utvecklingen ska betraktas som en straffskatt på unga, vilket kan resultera i att offentlig sektor förlorar unga förmågor, som tjänar bättre i privat sektor och av egoistiska orsaker mer naturligt söker sig dit.
”Ett viktigt yrke idag är poliser. Ta två nyexaminerade poliser som ska spara ihop till en egen insats. Lycka till. Det här får samhälleliga konsekvenser som inte syns nu, men som över tid får jättestora effekter”, menar Andreas Cervenka.
Ingen kan egentligen vara förvånad över utvecklingen. Bankerna subventioneras genom statliga garantier och de räknar kallt med att bli räddade vid en krasch. Självaste Riksbanken har gått in och stöttat bostadsmarknaden, både under finanskrisen och senast genom att köpa bostadsobligationer.
Att bolånen är viktiga för bankerna är knappast förvånande. Ju mer skuldsatta vi blir desto mer tjänar de. Men varför i hela friden tillåter politikerna detta att pågå?
Enligt Andreas Cervenka handlar det om simpel rädsla för att förlora väljare. Två av tre svenskar äger sina bostäder idag och skulle inte gilla om räntan steg eller om amorteringarna blev högre.
Men bostadsbubblan kommer att spricka, förr eller senare, och även om bostädernas värden är rörliga så står bankskulderna fast. Bankerna räddas, som sagt, av staten. Medborgarna får klara sig bäst de kan.
Det är nästan ironiskt att Sverige, välfärdslandet, så totalt kapitulerat för den privata marknaden. I en aktuell studie från Malmö Universitet framkommer hur utsattheten på bostadsmarknaden också får skilda konsekvenser, beroende på faktorer som etnicitet och kön:
”Just kön är framför allt synligt på andrahandsmarknaden; det är lättare för kvinnor än män att hyra bostad i andra hand. Svårast var det för män med utländsk bakgrund.”
Allvarligt talat. Det här är inte en svår fråga. Bostäder ska vara en självklar del av välfärden. Det behövs inga åtgärder som gör det lättare för fler att ta banklån, utan politisk vilja att förenkla för folk att hyra till rimlig kostnad. Mindre fokus på äganderätt, tillbaka till visionerna om gemensamt ägande och att vi hjälps åt när någon hamnar utanför.
Hellre ”för mycket omsorg” och fler bidrag, med risk för att några fuskar, än ägandepolitik som leder till klyftor och utanförskap.
