Det pågår ett krig hos vänstern, mellan en klassfokuserad vänster som känner sig hotad och en intersektionell vänster som försöker göra sin teori till praktik. Vad ingen av dem verkar förstå är att båda är förlorare i detta krig.

Det är inte konstigt att den gamla vänstern är sur. Det som borde varit en självklar vinst för vänstern i valet förra året blev till en svag minoritetsregering där Vänsterpartiet inte ingår och där Socialdemokraterna hittills inte gjort särskilt mycket för att imponera.

Någonting är uppenbarligen fel och den gamla vänstern förstår inte vad. De ser hur Feministiskt initiativ lockar ett ordentligt väljarblock med sitt feministiska och antirasistiska budskap, de ser vilket medialt genomslag de får, och istället för att vara självkritiska blir de arga och går till attack. "Det snackas för lite klass och för mycket akademikertrams om rasifierade och queer hit och dit."

Samtidigt sitter de så kallade identitetspolitikerna och undrar varför deras opinionsframgångar inte mynnar ut i någon egentlig politisk makt. Feminism och antirasism har aldrig varit hetare, trots det har det inte blivit några parlamentariska framgångar att tala om. Där den gamla vänstern fastnat i metoder som inte talar till befolkningen är den nya vänsterns brist att de talar ett språk som de flesta inte känner till eller förstår. Missförstå mig rätt, språket och opinionen betyder mycket för väldigt många, men makten över landets parlament är i slutändan det som betyder mest.

Det är svårt att ena en hel befolkning kring de ofta väldigt individuella frågor som identitetspolitiken för fram, det krävs ett större projekt som väljarna kan samlas kring. Den gamla vänsterns erbjudande i det fallet är klass, men de lyckas inte formulera det på ett sätt som tilltalar någon utöver de närmast sörjande.

Framgångsandan som finns hos identitetspolitikerna förstår sig den gamla vänstern inte på överhuvudtaget. De bär bittert på minnet av gamla förluster och talar hellre mot någon annan än för sin egen politik. De identitetspolitiska å andra sidan känner vind i seglen och vågar föra fram radikala tankar om en bättre värld, men saknar förståelse för hur det ska omvandlas i pragmatisk och lättillgänglig politik som den genomsnittlige väljaren kan ställa sig bakom.

Det finns en hinna av vad jag misstänker är svartsjuka som förhindrar den gamla vänstern från att närma sig den nya. Trots att den nya vänstern ofta pratar klass och gärna vill driva de frågorna så anklagas de för att vara liberala och akademiker med näsan i vädret. I sin tur blir då den nya vänstern än mer fastbitna vid att skrika högt om feminism och antirasism, av rädsla för att det ska drunkna i den gamla vänsterns enögda klassperspektiv, så som det gjort så många gånger förr.

Vem blir först att släppa garden och se hur det är mellanvägen som leder till framgång för båda? För just nu är båda förlorare i detta krig, medan högern ser på från sidlinjen och jublar.