Min bror var skeptisk när jag berättade att det nog skulle bli så att vi skulle mötas av ett helt fotbollslag, men när lastbilen rullar in på min gata så står de där, Malmös bästa. Jag vaknar och packar upp, och några timmar senare, sju på morgonen, så dyker Surra, en morgonpigg vän, förbi med en stege för att jag ska kunna sätta upp lampor och gardiner. Hon sträcker fram hembakade kärleksmums på ett Gröna Anna-fat och säger ”välkommen hem”.
Gemila dyker upp några timmar senare med en borr, och slår sig ner på mitt vita överkast utspritt över golvet medan hon äter sina dumplings och roar mig under tiden jag packar upp. Hennes lillasyster tittar förbi och vi gör planer för Abirs förestående flytt.
Åsa och Gustav dyker upp ett dygn senare, med verktyg, ett matbord och kokkärl så att jag ska kunna laga mat. Innan dess har Karolin tagit mig runt och sett till att jag får äta fatteh, en kikärtsrätt jag förknippar närmast med Syrien.
Det är relativt tyst nu när jag skriver det här, med undantag för att det borras någonstans i fastigheten och att en helikopter cirklar över staden. Trots tystnaden har jag har svårt att komma till ro. Kroppen känns bubblig.
Jag är utmattad och svettig och det gör ont överallt men jag är lycklig, för jag är numera återigen Malmöbo. Fyra år i Stockholm är över och jag är tillbaka i mitt älskade Skåne.
Medan jag och brorsan körde ner lastbilen med mina ägodelar så pratade vi om mina skäl till att vilja flytta. Flytta ifrån bröderna och föräldrarna som jag står så nära, de älskade brorsbarnen och inte minst att jag därmed väljer att jobba på distans permanent. Varför välja uppbrott och förändring när jag kan få lugn och stabilitet?
Jag resonerar med honom, berättar om vännerna som finns här och den geografiska platsen jag saknat och anger inte minst de höga hyrorna i huvudstaden som skäl, utöver känslan av att sakna sammanhang i en stad där det känns som att ekonomin, snarare än rötter, är det som förankrar en. Men han låter sig inte övertygas.
Min storebror försöker in i det sista få mig att ändra mig, för att han vet hur viktig vår relation är för oss båda. Veckorna innan flytten har han föreslagit olika alternativa lösningar till uppbrott.
Han har försökt få mig att om inte älska så i alla fall börja gilla Stockholm.
Men det har varit förgäves. Han försöker argumentera logiskt men förstår inte att valet att bo i Malmö är en kärlekshandling. Det är att hedra nyfikenheten i min kropp, livslusten och viljan att röra mig i en stad som tillåter rörelse. Att komma till en plats där gemenskapen är självklar, där man tar hand om varandra och inte bara om sig själv, där solidaritet inte är ett substantiv utan ett verb och där det fortfarande känns som att staden är ett resultat av små medvetna och omedvetna handlingar av riktiga människor som lever i staden och inte enbart av beslutsfattare och detaljplaner.
Så larvigt och så uppriktigt känns det, när jag promenerar med min bror för att äta ljuvlig arabisk frukost bestående av bönröra, nyfriterade falafelbollar, färskt bröd och grönsaker på Ghassans enkla restaurang, där den ligger snett mitt emot populära Lilla kaffebaren. Där, utanför kafét med Malmös bästa kaffe står ett gäng äldre svenska herrar som trampar och huttrar i höstregnet i väntan på att personalen ska öppna dörrarna klockan nio en lördagsmorgon.
Själv stannar jag till och andas in doften av de nyskördade gurkor som säljs på Möllevångstorget. Några meter bort ser jag en förälder ta sig fram på cykelbanan med en lådcykel överlastad med prylar och längst ner sitter det två ungar.
Malmö är en massa saker för en massa människor. En dragkamp pågår om rätten att få definiera staden i andra människors ögon.
Den är projektionsyta för drömmar, krigsliknande rubriker, dystopiska skräckscenarier, rasistiska föreställningar om Eurabias nära förestående eller arbetarromantiska anekdoter.
För mig har det alltid varit en plats där ingen någonsin kunnat få mig att känna mig främmande. Försöker de så misslyckas de, för Malmös själva idé är den säkra hamnen.
Välkommen tillbaka, välkommen himm.
