Ibland känns det som att det kommer som en chock: kvinnor kan också vara kåta, ha sex, äga ett begär. Kvinnor har hjärnor men också kroppar, de existerar samtidigt. Man måste inte välja.
Men så ofta tvingas man. Man ska vara driftig, jobba stenhårt, förverkliga sig själv, och man ska vara respektabel när man gör det. Pressa in kroppen för att passa in i en vit västerländsk kvinnlighetsmall som aldrig skapats för en, som det aldrig är tänkt att man ska uppfylla. Men man ska kämpa, försöka, aldrig ge upp. Aldrig sluta trycka in kroppen.
Rihanna kliver ut ur en svart helikopter, ut på scenen. Drar ner klänningen lite, sjunger ”Bitch better have my money”. Helikoptern står parkerad på scenen, Rihanna bär grön päls, lackstövlar, taxklackar. Sjunger: ”Your wife in the backseat of my foreign car”.
I samband med Nicki Minajs Sverigekonsert i mars skrev Judith Kiros om Nicki och om svarta kvinnors rörelseutrymme (DN 15/3). Samma begränsningar kantar Rihannas karriär, synen på henne, om inte mer. Nicki Minaj är utlevande på scenen, utanför ett fullfjädrat proffs, hon undviker skandaler, verkar mest jobba dygnet runt.
Rihanna skiter i det. Röker gräs med långa, välmanikyrerade naglar, festar med sina vänner. Tar bikinibilder på sig själv i solnedgången som hon postar på Instagram. Tar inte alltid ansvar, städar inte upp bilden av sig konstant. Lever lite.
Sedan gör hon rösten till världens första animerade barnfilm med en svart flicka i huvudrollen, repostar en bild där en liten svart tjej poserar med tindrande ögon framför en cutout för filmen, framför animationen som liknar henne. Skriver: Anledningen till att vi gör detta.
I tidevarv då kvinnor i offentligheten alltid ska vara förebilder är det befriande, i en värld där svarta kvinnor bär dubbla ok är det en välsignelse.
För vad är en förebild? Är det att alltid lägga band på sig, alltid göra våld på sig själv? Det som kan verka neutralt är det sällan, att vara förebild är alltid att vara respektabel. Och respektabilitet är alltid kodat, kopplat till kön, ras, klass. Oftare än annat är det bara ett smidigt sätt att hålla folk i schack.
Få folk att gå med på rådande sentiment, rådande ordning.
I en video har Rihanna jeansstring. De är jättefula men jag är glad att hon har dem. Hon är alltid solidarisk med sina dansare, klär av sig lika mycket, visar sig själv på samma villkor. De blir aldrig props som så många vita artister älskar att använda sig av, svarta kroppar för att visa sin närhet till sexualitet och utlevnad, samtidigt som de alltid behåller distansen. Ungefär som en accessoar, eller en pin.
Det är bara ett sätt att kapitalisera på andra kroppar, samtidigt som ens egen status är orubbad, tydligt placerad ovanför. Det är ett bevarande av status quo.
Rihanna särar på benen istället, kastar pengar på strippklubben, kastar pengar på sig själv.
Många tycker hon objektifierar sig, men man kan inte objektifiera sig själv. Det ligger i våra blickar i sådana fall. Det hon gör är inte att objektifiera sig, det är att ta tillbaka, äga blicken, äga sitt begär.
Att äga sin sexualitet och sin kropp tar sig inte enbart uttryck i utväxt armhålehår, fladdriga tygbyxor. Det kan lika gärna manifestera sig i jeansstring. Eftersom marginaliseringen ser olika ut för olika grupper, gör också frigörelsen det. Jag är glad att Rihanna påminner oss om, att hon lever för sig själv, inte kompromissar.
Att hon sjunger: ”bitch better have my money”, och kallt räknar med att vi ska hosta upp.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
