Krönika: Våldet vi pratar och inte pratar om

Jag hade ingen aning om hur mycket ord kunde förtrycka och tysta ner en. Jag hade ingen aning om att jag under en lång tid hade utsatts för ett psykiskt våld genom mitt sätt att prata, yani genom att vara mig själv. När jag började i en skola som låg utanför min ort insåg jag hur människor reagerade. De hälsade med ett överdrivet ”Yo! Yo! Yo!” och de skrattade när jag använde ord som ”Fett”. 

En av mina vänner spelade i ett fotbollslag när hon var 15 år gammal. Hon berättade att hon en dag fick en tillsägelse av tränarens dotter.  Min vän hade hälsat på en av sina lagkamrater genom att säga ”Broooooooor, va händer?”. Tränarens dotter sa att hennes pappa tyckte att hon borde tona ner sitt sätt att prata på. Min vän svarade ”Vad menar du? Bror är ett svenskt ord.” ”Nej men du vet vad vi menar”, hade tränarens dotter sagt, ”Du kommer att ge laget dåligt rykte”.   

Det är ett våld vi inte pratar om. Ett osynligt förtryck som vi till och med använder mot oss själva. Min syster frågade mig en gång varför jag använder så mycket slang. Det är ju fult, tyckte hon. Vi internaliserar rasismen. Vi förtrycker oss själva genom att tystas ner, vi går på lögnen om att det vi är - vår identitet - är ful.

 Vi går på lögnen som säger att vårt sätt att prata är ”att bryta”. Men vi bryter inte!

Våra föräldrar bröt med en halvfärdig svenska för att de kom hit som vuxna. (Testa att lära dig ett nytt språk idag by the way… som att du skulle klara av att prata helt fint bara sådär.) Men vi, som är födda och uppvuxna här, bryter inte. Vårt språk är inte trasigt. Vi böjer och berikar. Vi är kreativa genier. 

Vårt sätt att prata är en dialekt. Påverkat av mixen av människor som bor i våra orter. Vårt sätt att prata är geografiskt anknutet. Problemet är att gemene man anser att det är en lågstatusdialekt, att den tillhör en ”lägre socioekonomisk klass”. Det är inte fint att prata slang. Så kan man inte prata i en arbetsintervju eller i media tycker många, då kommer folk att fatta var man kommer ifrån, de kommer att se att du är från orten. Förorten. Med alla dess negativa konnotationer.

 Det vi måste påminna oss själva om är att platsen - orten - är det som egentligen har gjort oss starkare, det är här, i ett splittrat limbo, som vi har hittat en identitet att tillhöra. Och med det har vi skapat vår unika dialekt. Vi måste sluta med att förtrycka oss själva och stå upp. 

Jag tänker på min vän ofta, hon som blev tillsagd av tränarens dotter. Hon avslutade med att säga: ”Stoppa dina åsikter i arslet. Du och din pappa är rasister och vill ni inte ha mig i laget så lycka till med att hitta nån som gör fler mål än vad jag gör”. Och så sprang tränarens dotter iväg och grät.   

Emma Dominguez är fritidsledare, aktiv i Megafonen och retorikstudent.