”Det måste en gång bli så, att klassamhällets Sverige avlöses av folkhemmet Sverige” proklamerade Per Albin Hansson från talarpodiet under en remissdebatt 1928. Hans stämma ekade genom socialdemokratin i 58 år innan den tystades av pistolskotten en kall februarinatt 1986.
Folkhemmet raserades när Olof Palmes hjärta slutade slå. Sedan dess har socialdemokratin aldrig återhämtat sig. Förlamade av sorgen efter sin sista stora ledares bortgång, vilsna i bråten efter sitt kollapsade bygge och blåsta av de nyliberala vindarna gick partiet vilse. I den senaste valrörelsen girade de än mer åt höger.
Innan dess hade Socialdemokraterna lyckats så väl med välfärdsbygget att deras kärnväljare, den vita industrimannen, gjort en klassresa och omvandlat folkhemmet till en bostadsrätt. Men arbetarklassen förblev intakt, den bytte först kön med kvinnors inträde i arbetsmarknaden och sen hudfärg med arbetskraftsinvandringen. Den flyttade ut ur fabrikerna och blev till medelklassens tjänstefolk: pigor (rut), byggare (rot), chaufförer (uber), matbud (foodora) och så vidare.
När folkhemmet byggdes fanns inget rum för invandrarna. Det var gästarbetare som bodde i baracker utanför och utförde grovarbetet de infödda inte längre skulle behöva befatta sig med. Meningen var att utlänningarna skulle återvända till sina länder när folkhemmet var fullbordat. Men gästerna stannade och blev bofasta medborgare.
Idag har var femte svensk väljare utländsk bakgrund.
1,2 miljoner utlandsfödda med det gemensamma att vi är under attack utan några starka försvarare eller företrädare. Vi var 200 000 fler än i valet 2018 och ändå blev ett främlingsfientligt parti den största segraren. Eller kanske just därför. Valdeltagandet minskade med tre procent, hade soffliggarna varit ett eget parti hade de varit lika stora som Moderaterna. Tjugo procent färre röstar bland utlandsfödda jämfört med infödda svenskar. I ett distrikt i Alby var det bara var tredje väljare som använde sin rösträtt. Behandlade som styvbarn av Socialdemokraterna, ett Vänsterpartiet som irrat bort sig i jakten på vita bruksortsmän och ett svårtillgängligt Miljöpartiet fanns det inga som helhjärtat stod på de invandrades sida.
Det enda parti som aktivt sade sig värna om invandrades väl och ve var Nyans. Hade de 28 352 personerna som röstade på Nyans lagt sin röst på Socialdemokraterna i stället hade Magdalena Anderson plockat ett mandat från Moderaterna och ett från Sverigedemokraterna och kunnat sitta kvar som statsminister. Mer än någon annanstans avgjordes valet där.
För val vinns i förorten snarare än på landsorten. Men bilden av den vita industrimannen är så inetsad att den svenska vänstern är blind inför att dagens arbetarklass till största del består av invandrade.
I sin politiska pamflett ”Det moderna folkhemmet” målar Jimmie Åkesson upp sin vision om folkhemmet som ett samhälle där klasskamp ersatts av sammanhållning, välfärd och en restriktiv migrationspolitik. Dramaturgin är lika förförande som förödande. Sverige var storartat innan invandrarna kom och förstörde allt. Ska Sverige bli great igen måste invandrarna bort så att vi kan återupprätta folkhemmet i modern tappning. Ett lockande luftslott för den övergivna infödda arbetarklassen och nostalgikerna.
Sverige kryllar av besvikna sossar och besviknast av de alla är Jimmie, den självutnämnda Hjälten som ska rädda Offret Sverige från Förövaren ”invandrarmannen”. En berättelse som oemotsagd av det politiska etablissemanget upprepats så frekvent att det börjat ses som en sanning bland gemene man. Åtminstone var fjärde man som röstade på SD. I Åkessons version av folkhemmet ska Sverige endast vara ett hem för det genetiskt bekräftade svenska folket.
Socialdemokraterna har lämnat fritt spelrum att vinna opinion med deras egna lingo. 2010 fick Reinfeldt trettio procent av rösterna genom att kalla Moderaterna ”det nya arbetarpartiet”. I senaste valet fick Åkesson tjugo procent för visionen om ”det moderna folkhemmet”.
Ska Magdalena Andersson kunna leda ett rödgrönt block till seger behöver hon återvända till socialdemokratins grundidé och låta Per Albin Hanssons sekelgamla stämma eka ända in i vår tid.
”Det måste en gång bli så, att klassamhällets Sverige avlöses av folkhemmet Sverige. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade.”