Det förskräcker. Men hur mycket tar våra egna politiker klimatet på allvar? Eller vi själva?
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Någonstans vet vi att vi måste ändra vår livsstil. Men julhandeln väntas slå rekord som vanligt och resereklamen dimper ner som vanligt. "Upplev Thailands skärgård."
Om det är något vi har i Sverige så är det väl skärgård?
På 80-talet var det stor medvetenhet i kristna sammanhang och inom vänstern om behovet av en ny ekonomisk världsordning. Det hölls seminarier och studiecirklar om hållbar livsstil, nolltillväxt och global rättvisa.
Många försökte i sin vardag minska resursslösandet, med alltifrån tygblöjor till babyn, bilpooler och återanvända kuvert till alternativ jul och kollektivboende.
Varför lyckades vi inte göra oss hörda?
Varför eskalerade i stället tärandet på jordens resurser – köttätandet fördubblades, flygandet likaså.
Ingen kan påstå att vi levde i misär på 80-talet – så varför denna våldsamma ökning?
Därför att marknaden vill ha det så.
Vi sitter i en rävsax. Hjulen måste snurra, annars blir det arbetslöshet.
Vi vet att det behövs fler anställda i vården, skolan och omsorgen.
Vi vet att ett miljövänligt, småskaligt jord- och skogsbruk skulle ge massor av arbetstillfällen.
Men då saknas det pengar.
Pengarna behövs till att hajpa bostadsmarknaden och ge riskkapitalbolagen vinster.
Visst, det finns det som har blivit bättre.
Second hand har blivit en folkrörelse, det skapar både återbruk, bistånd, arbetstillfällen och sociala mötesplatser.
Det är inte så många som värmer upp huset med olja – alla andra alternativ har blivit billigare.
Bilarna drar mindre bensin och släpper ut renare avgaser. (Alla vi som är över 40: slut ögonen och minns stanken från en trafikerad gata.)
Många bedömare är eniga om att Trump red på en våg av ilska. En våg av ilska över ökade klyftor, otrygghet och sönderfallande samhällsservice går också genom vårt eget land.
Mörka krafter stampar i farstun, beredda att utnyttja vreden.
Tänk om vi kunde få politiker som vädjade till vår solidaritet, offervilja, samarbetsvilja och framtidstro.
Jo, det har betydelse om man vädjar till våra bästa eller våra sämsta instinkter.
Fråga populisterna. De vet.
I decennier har politikerna vädjat till vår egoism och vårt ängsliga revirpinkande.
Rut och rot och billigt flyg.
Tänk om någon vågade tala om att avstå, att ställa upp, att dela med sig.
Reinfeldt gjorde ett försök med ”öppna era hjärtan”. Det gick inte så bra, kanske för att han fört en politik som ökade klyftorna, kanske för att han inte föreslog något konkret vi skulle göra för flyktingarna.
Människor vill behövas. Människor vill bli tagna i anspråk, och ingå i ett meningsfullt sammanhang.
Vi står inför enorma utmaningar – men enorma försmådda krafter bidar sin tid.
Vägra bli betraktad som egoist – tala om solidaritet.
Vägra Thailand – upplev Lule skärgård, Stockholms dito, St Annas... Medelpads... Bohusläns...