VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Det är dock inte det slutgiltiga resultatet som betyder något, betonar vår lärare, utan det är själva processen som är viktig. Därför är det den vi ska lägga ned mest tid och möda på. Minst 20–30 skisser, nedskrivna tankar och research kring det tema vi har valt. Det är ett spännande arbete.
Jag har valt temat fåglar, vilket kanske vid en första anblick inte har så mycket med Barbiedockor att göra. Men det har det, ska det visa sig. För ju mer jag dyker ned i ämnet, desto mer inser jag att där finns en stark symbolik och identifikation med den process jag själv befinner mig i just nu.
Tidigare när jag har haft fåglar som motiv i mina tavlor så har de i mångt och mycket fått vara just bara fåglar. Jag har inte funderat så värst mycket över den djupare symboliken. Men den här gången är det annorlunda eftersom jag verkligen tvingas ta reda på vad det är jag håller på med och vad jag vill uppnå.
Till en början har jag förstås ingen aning. Men så ser jag om filmklassikern ”Fåglarna” av Alfred Hitchcock och plötsligt är jag någonting på spåren. Det är symbolens baksida, dess inneboende mörker jag vill åt, inte fågeln som en allmän symbol för frihet, utan mer dess antites, som till viss del kan vara rädslan för frihet och vad den kan föra med sig.
Jag hinner knappt formulera min idé om fågelsymbolens mörkersida förrän jag ramlar över en intervju med skräckförfattaren Johan Ajvide Lindqvist i tidningen Skriva. Där pratar han om just fåglar och berättar om hur fågelflocken som väsen har inspirerat honom. Hur den rör sig och omformas till nya skepnader, som om den försökte berätta något på ett uråldrigt språk som han inte förstår. Fågelflocken kan plötsligt också splittras, försvinna utan förvarning. Precis som den existentiella skörheten, om rädslan att försvinna och upplösas.
”Jag är medveten om att mitt liv är en bräcklig konstruktion. Det kan alltid ske någonting oförberett som gör att allt rasar, det liv man trodde att man hade rätt att leva”, säger han.
Och jag tänker på min egen situation. Det som har hänt de senaste två åren och som har fått mig att ibland vakna skräckslagen om nätterna med en känsla av att ett mörker håller på att tränga sig in i mig, en mörk varelse som hotar att upplösa mig inifrån. Kanske inte fysiskt, men existentiellt. Och jag läser Ajvides ord om hur hans egen rädsla för att förlora det som betyder allra mest ledde till att han nu skriver skräckhistorier. För det handlar om att våga närma sig mörkret, säger han. Om att på så sätt förvandlas till det man egentligen ska vara.
När mörkret sänker sig kan det vara nödvändigt att släppa taget. Kapa förtöjningarna och lyfta, skaffa sig ett högre perspektiv, som fågeln. Men att släppa kontrollen är skrämmande. Rena rama skräckfilmen faktiskt, och ibland leder den till att man hamnar i Frankrike. På en konstskola. Med ett konstprojekt att hantera som visar sig handla om en själv.
Så jag finner mig och fortsätter att utforska mitt mörker, nu med hjälp av Barbiedockor eftersom de för mig symboliserar naivitet och omedvetenhet. Vägen mot medvetenhet kanske ibland måste gå via mörkret, precis som Ajvide säger, därför förvandlar jag dem en efter en till svarta, skrämmande harpyor. Det är ju också en slags fågel.
