Mamma måste söka nytt jobb. På grund av omständigheter på arbetsplatsen hon haft i drygt femton år. Effektivisering och så vidare. Det är tråkigt, för hon var nöjd som det var. Vi står på perrongen och väntar på mitt tåg som ska ta mig hem till Stockholm, när hon berättar om ett möte med en jobbcoach: ”Jo, jag sa ju att visst är det så att jag tycker det är viktigt med ett bra jobb där jag trivs, med trevliga kollegor och så... Att man går dit varje dag och att det känns bra, men att sen vill jag ju mest gå hem och vara med min familj, mina barnbarn och sköta om trädgården och sådär. Det är bra så liksom. Karriär och så... det är inte jag.” Då hade jobbcoachen protesterat: ”Okej, visst, så kan man ju känna, men det får du ju absolut inte säga på en arbetsintervju!” Mamma instämde i att så kan man ju såklart inte säga.
När jag besöker mitt familjehem så slår det mig inte sällan att jag vuxit upp i en familj där man, trots stundtals taskig ekonomi och slitsam vardag, varit nöjd med tillvaron. Med inställningen att det viktigaste är att vi har varandra. Och det har vi haft.
”Allt man behöver egentligen, det är luft och kärlek, och det är gratis.” Det har jag hört min pappa säga många gånger. En mening som på många sätt speglar min trygga uppväxt, i en kärleksfull familj där öppen-het och kommunikation stått mer i fokus än nästa dyra charterresa, som vi aldrig hade haft råd att åka på. Tryggt, men också en väldigt skyddad samvaro. Det mesta vi präglas av som barn tar vi med oss in i vuxenlivet, och antingen så upptäcker vi att vi måste göra oss av med det, för att det är helt verklighetsfrånvänt och orealistiskt, eller så försöker vi fortsätta leva efter motton som känns nyttiga för en rofylld själ. Jag försöker. Det finns en grundinställning i mig som jag bär med mig: att så länge jag har tak över huvudet, meningsfulla relationer och mat i magen så är jag tillfreds. Då är jag nöjd. Men jag märker att det är svårt utanför mitt barndomshems dörrar. Där möter jag ideligen motstånd i form av röster som säger att nöjd är lika med att du har gett upp. Nöjd är att vara medioker. För bekväm.
Artiklar och livsstilsböcker om hur vi på bästa sätt kan förbättra vårt redan rika, västerländska liv masskonsumeras. Och om du besitter någon slags konstnärlig talang, då måste du förvalta den till varje pris. Det vill säga att alla måste få se, alla måste få höra. Att sitta hemma på kammaren och behålla det för sig själv är inte att förvalta. Det är att försumma.
Ropen skallar från illvilliga, ”lyckade”, entreprenörer: ”Bli aldrig nöjd, det är farligt! Fortsätt till toppen, men när du väl är där, bli inte för nöjd då heller.” Och jag undrar, om toppen är enorm ekonomisk och materialistisk tillväxt samt att profitera på andras arbetskraft. Är du nöjd då? Bör du vara det?
Jag sätter mig på tåget till staden som nu är mitt nya hem. Där jag bor i andrahand och pluggar för lånade pengar, vilket jag förstår ses som en slags mellanlandning, en nödlösning så länge, till slutmålet: att bli nöjd. Men jag är här. Nu. Och jag är nöjd i nuet. Det betyder inte att jag inte har något driv. För mig betyder det att jag känner till mina privilegier och vad som verkligen betyder något för mig. Utanför tågfönstret vinkar mamma. Och jag tänker: ”min älskade mamma, klart som fan att du ska få säga så på en arbetsintervju.”
