Jag har kommit till ett vägskäl. Gubbjäveln inom mig har lagt ner den ivrigt sprattlande ynglingen som ända in i det sista har kämpat för att hålla sig uppdaterad. Jag är så trött på snabba ryck, nya telefoner och allt digitalt smågodis vi förväntas krydda våra moderna hem med. Jag är så trött på nollvisioner och tidsvinster.
Trött på alla som försöker vara bäst. Trött på att låtsas vara ung och en del i något som måste växa hela tiden. Den ohållbara pyramiden. Ibland känns det som om det finns människor som på riktigt vill återinföra ättestupan för att bli av med alla oss som inte längre hänger med. Och kanske är det den enda lösningen om vi fortsätter på inslagna linjer. Och jag som är så höjdrädd.
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Jag inser att jag låter som en gisten gammal gubbe, och det är väl det jag är, men jag är hjälplöst förälskad i den långsiktiga tålmodigheten. Långdragna projekt i motvind där resan verkligen lär oss något och målet bara är en sorts bonus. Minns en egyptisk störtloppsåkare som aldrig hade tränat på snö. Han hade suttit 40 dagar i en grotta för att bli stark mentalt och han hade avslutat vistelsen med att skura grottan ren med en tandborste. Skidor hade han bara åkt på sand, men han var extremt väl förbered mentalt. Inget kunde rubba den tro han hade inom sig. Han hade naturligtvis inte en suck mot Stenmark och de andra fantomerna från norr.
Den totala bristen på närvaro i en alltför hård värld gillar jag. Det finns parallella segrar att vinna. Små vinster att plocka hem långt från strålkastarljuset. Hela tiden.
Jag tror att det är därför jag älskar hösten högt över alla andra årstider. Det är den enda årstid som hyfsat väl harmonierar med min levnadstakt. Jag slipper flamsa runt och jaga kickar. Jag är som ett gammalt svenskt landslag i fotboll med Björn Nordkvist som lagkapten. Ett som har svårt att föra matcher och som alltid mår bäst när man får slå ur underläge. Hösten ger oss den möjligheten.
Och då tänker jag på min brorsa som sörjer att han aldrig får brev längre. Alltså ett riktigt handskrivet brev, med väl vägda ord i. Ett sådant som man lägger i en brevlåda och som sedan hämtas upp av en person i uniform, som därefter lägger ner brevet i en säck och sedan åker med det till postkontoret. Senare kommer en annan bil och hämtar brevet, kör det till en terminal där det sorteras och lastas på ytterligare en bil, varpå brevet färdas till slutpostkontoret (eller vad det kan heta) och tas emot av en riktig brevbärare i uniform som sorterar in det i ett litet fack av plåt.
Där får det ligga tills posttjänstemannen hunnit dricka en kopp kaffe, tagit en bit av kakan som Britta i kassan bakat och förstrött bläddrat lite i dagens tidning. Ett sådant brev. En långsamt och omsorgsfullt nedtecknad hälsning i stället för ett felstavat sms från någon som lagar mat och klappar katten samtidigt.
Utan att vi egentligen vill vrida klockan tillbaka brukar vi tillsammans sörja de långsamheter som gått i graven, och ondgöra oss över vad alla tempoökningar gjort med oss. Så där som griniga gamla gubbar gör.
