Jag tänkte på morsan, att jag skulle dra ut till henne och hälsa på, det börjar bli dags att hälsa på henne rätt ofta nu, hon fyller snart 90.
Det var högsommarvarmt och till och med ogräset på åkern slokade, det hade inte regnat på fjorton dagar och vi började bli bekymrade.
Jag tänkte på hur morsan åkte ut till kolonilotten i Orhem utanför Stockholm på sommarmorgnarna för att vattna.
Hon handpumpade upp vatten från bäcken som rann från Skogskyrkogården.
Sånt slipper jag, jag har en vattenspridare.
Jag har till och med en jävligt bra dropp-bevattning, i växthuset.
Vi har haft en egen brunn som vi delat med grannarna, nu har Roslagsvatten tvingat oss att bekosta deras grävning fram till tomtgränsen med leverans av vatten och avlopp, och det är väl bra att tvinga alla att ha sjysst avlopp, men vattnet skulle vi vilja ha från egen brunn.
Men vi är tvungna att pröjsa för deras vatten.
Elektroniken i pumphuset till vårt gamla brunnsvatten har börjat glappa, plötsligt kommer inget vatten ur kranen, så vi får väl snart skrapa ihop till en grävmaskinist så att vi kan dra in deras jävla vatten från tomgränsen till kåken.
Men hittills får vi stå ut med detta glappande pumpsystem, flera gånger om dan går vi ut och slår till pumpen med en skiftnyckel, då drar den igång igen. Ett litet tag.
Nu satt jag alltså inne med soljuset utestängt av rullgardiner och skrev.
Termometern visade 28 grader, jag tänkte på morsan och klimatförändringar, jag tänkte på mina barnbarn och jag tänkte på Thorsten Laxvik.
– Du är nog utbränd, sa Thorsten till mej.
Jag hade sagt till honom att jag var så jävla trött på folk, och att jag börjat hata musik. Jag överdrev lite, men jag har såna känslor ibland, tyvärr. Jag vill bara va i trädgårn, med sol, grönska och vatten.
Jag tycker om att odla. Livsmedel.
60–70 procent av världens livsmedel kommer från småbrukare, livsmedelsjättarna inbillar oss att deras storskaliga jordbruk, med kemi och markförstöring är nödvändigt för mänsklighetens överlevnad.
Men det är en bluff.
Det hade Thorsten sagt till mej dan innan.
Thorsten sa också: Dom flesta av dessa småbrukare är kvinnor.
Det var Mors Dag och jag hade precis varit i Tyskland och grävt upp rötter. Jag tänkte på Thorsten som sa att mänskligheten inte skulle överleva om inte dessa kvinnor varje dag gick ut på sina jordplättar och hackade upp kassava.
– Jo, jag skulle överleva, säjer den dumme då. Den som inte tror sej vara en del av alltihop.
Som tror att det bara är att trycka på en knapp så kommer det ut en hamburgare ur hårddisken.
Jag tänkte på morsan och rötterna jag grävt upp i Tyskland, det var två sorters rötter, dels murgröna från muren i den lilla staden hon växt upp i, söder om Berlin. Dom växer nu runt träden utanför huset vi bor i. Dels lite nya rön om mina släktrötter.
Jag och min syrra åkte ner dit och knackade på hos några som vi genom internet förstod var släkt med vår morfar.
En liten by i före detta Östtyskland dom första dagarna i maj. Det var superhett där och då också.
Jag ville inte att vi skulle knacka på, bara gå förbi och försöka förstå min morfars uppväxt.
Men syrran var modigare och gick in och knackade på, det var en hotfullt välvårdad villaträdgård hon gick igenom, med tuja och buxbom i raka rader.
Det visade sej att vår släkting inte alls var nån rödbrusig nazist utan en alldeles vanlig tysk småborgare, och hon bjöd in oss på kaffe.
Det var en del obehagliga sanningar om min släkt, några hade varit med i Waffen-SS, men det har jag alltid känt på mej, den svarta pedagogiken kastar långa skuggor. Det är ingen stor sak för mej längre.
Men också müsigare saker, som att min morfar var väldigt erkänd som trädgårdsmästare och att det var det han tyckte om att syssla med.
Och min morsa överlevde kriget, flydde efter några år den sovjetiska zonen i Tyskland, hamnade i Sverige.
Och var, när jag var liten, väldigt upptagen av att samla på sej livsmedel.
Det var mycket om att åka hit och dit och köpa billig entrecôte av hästkött, av att frysa in bär och ha ett potatislager i källaren. Lite irrationellt sådär, jag skämdes för henne.
Nuförtiden kör hon samma stil, hon vittjar grovsoporna och spar mjölkkartonger åt mej, för hon vet att jag driver upp en massa tomatplantor. Mjölkkartonger är väldigt bra att driva upp tomatplantor i.
Och jag är lite stolt över att ha en så irrationell mamma.
Det var Mors Dag och jag kokade ihop hjortronsylt till morsan, bären var från Arvidsjaur, plockade av Karin och mej 2017. Morsan älskade när hon kom till Sverige och fick smaka hjortron.
Världen försörjs av jordbrukande mammor, och jag vill inte hålla med om att kvinnor på nåt sätt är bättre än män.
Men vafan är det med oss män?
Varför låter vi våra elaka skolgårdsmobbare bli presidenter för?
Varför har vi gått på det här om att vi måste ha en skitdyr träningshoj när vi fyller 40, och sen ta bilen ut till Ekerö med cykeln i bagageluckan, sen cykla som ett jävla torrt skinn i två timmar på promenadvägar där skolbarn och unga mammor med barnvagn får fly ner i diket och sen ta bilen hem till Bromma igen?
Jag vill inte tro att kvinnor som homogen grupp kommer att vara dom som räddar oss.
Men fan vet.
Jag tror feminismen kan vara den kraft som kan hålla mänskligheten kvar på det här halkiga klotet.
Kanske är jag utbränd, jag ser inga andra krafter just nu.
Men jag tänker försöka hjälpa till.
