En ung och välformulerad kvinna som i SVT:s program Uppdrag Granskning 2019 kritiserar Sverige för att inte tillräckligt noga granska sin bank (Swedbank), som hjälpte den korrupta diktatorn Yanukovych när han flydde till Ryssland med pengar – Ukrainas största stöld – som en svensk bank tvättat. För mig blev hon bilden av det nya Ukraina som självständigt skulle resa sig ur korruption, våld, och Rysslands klor – men samtidigt markera att man inte accepterar vad som helst från väst bara för att det är västligt.
Daria Kaleniuk, som den unga kvinnan heter, företräder en ny generation som varit enormt viktig i den större kampen för att störta diktatorn. De lyckades förvandla Yanukovychs gamla palats till ett museum om korruption. Det överdådiga, vulgära skulle ställas ut för att folket skulle få se vad som stulits från dem och vad det investerats i. Gigantiska Swarovskisvanar istället för vård och omsorg. Jag undrar vad hon gör idag, när allt hon kämpat för rullas tillbaka på några timmar med hjälp av vapenmakt?
Jag ser kvinnorna i Johan Rencks grandiosa TV-serie ”Chernobyl”. Jag ser Ljudmila som vakar gravid vid sin makes dödsbädd. Jag ser Ulana, forskaren. Så välspelat och autentiskt. Och på Aktuellt så flyger de ryska planen över ukrainska bostadsområden, men det är inte Renck som regisserar. Det är en maktgalen man som har beordrat krig.
På Dramaten såg jag Gunnel Lindblom i en av hennes sista roller, hon regisserades av Ulla Kassius i pjäsen ”De sista vittnena” efter Svetlana Aleksevitjis bok. När jag kom ut från den premiären ställde jag mig och blickade bort mot Plattan, men bestämde mig för att jag var för trött och gravid för att promenera dit.
Minuter senare så körde en galen man ihjäl människor med sin lastbil på Drottninggatan.
Världen blir snabbt manlig när krig och terror härjar. Det är män som trycker på startknappen, män som går till attack, och så är det andra män som kommenterar och analyserar. Kvinnorna hamnar till synes vid sidan av. De berövas hem, liv de byggt upp. Förlorar allt i kriget och osynliggörs, berövas sin röst. Men så kommer kvinnor som Aleksijevitj och ger dem rösten åter.
Jag ser Samar Yazbek framför mig. Vi satt i Ordfronts monter och samtalade om hennes böcker, om de umbäranden som hon gick igenom för att åka tillbaka in i Syrien för att kunna berätta om ett söndertrasat land. Om konsekvenserna av en galen diktator beredd att tortera barn för att slippa avgå från den tron han ärvt av fadern. Men också ett krig som förvärrades av alla terrorister som skapades i efterdyningarna av att maktgalna män fabricerade uppgifter för att i strid med FN starta ett anfallskrig mot Irak.
Där i Syrien möts de; Ryssland, Storbritannien, USA, och andra galna män som bombar och dödar.
Det här är inte ett krig mellan öst och väst.
Det är ett krig mellan män som förtjänar att berövas rösten.
För övrigt vill jag tipsa om Mona Hatoum på Magasin III, ännu en kvinna som berättar med konst.