Alldeles särskilt tungt vilar det på Katarina Frostenson. Ingen av de involverade i processerna kring hennes make Jean-Claude Arnault är lika intressant som hon. Inte ens Horace Engdahl.
Han är tvärtom minst intressant, när jag tänker närmare på det. Hans banala skolgårdsmobbning av Sara Danius, hans isterstinna självbelåtenhet i samtliga offentliga yttranden samt boken ”De obekymrade”, där han filosoferar kring det ”vilsamma” i intelligenta kvinnor, även om han inte fattar varför de prompt måste skriva, placerar honom i en oväntat alldaglig kategori: den vanliga pösmunkens.
Pösmunkarna finns representerade i varje herrbastu över hela världen. Om de sedan anser sig vara världsledande experter på förgasare, verandabyggen eller litteratur är av underordnad betydelse, eftersom deras syssla i livet är och förblir densamma: att sitta och jäsa till allt mer porösa degmassor av monoton självdyrkan.
Frostenson, däremot. Hennes bok ”K” är den enda bok jag hittills läst i efterdyningarna av #metoo som är komplex och farlig på riktigt. Texten dignar av litterära citat och referenser, vilket gör den till en bildningsresa vid sidan av sitt huvudärende. Men den är också en vardaglig skildring av en tragedi som drabbar många kvinnor redan i tonåren: tragedin ”min kille är viktigast”. Redan sommaren 1969, när Katarina är 16 år, ser hon Jean-Claude för första gången. Och han ser henne. Sedan fördjupas bindningen dem emellan, och i dag, 50 år senare, rasar hon besinningslöst mot var och en som vågar kritisera – ja, hennes kille. De 18 kvinnor som berättat om hans övergrepp i DN är ”megäror” och ”avundsamma”.
Det är Katarinas fasta övertygelse: kvinnorna är förtörnade över att inte ha fått stipendier, inte fått uppträda på kulturklubben Forum eller vad det nu kan vara, och därför låter de sig utnyttjas av en tidning som ”alltid velat störta” Jean-Claude, Katarina och hela Svenska Akademien. Hur ser den analysen ut för en som inte är Katarina Frostenson? Det går att komma med alla möjliga anklagelser – den om att inte se de egna oerhörda privilegierna, den om att bespotta kvinnor som berättar om svåra upplevelser, den om att försvara en mångårig förövare. Men jag tror inte att de anklagelserna kommer åt fenomenets kärna.
Jag tror att detta är en hyperintelligent människas blodiga kamp för att försvara vad som faktiskt är historien om hela hennes vuxna liv: min kille är viktigast. Säg inte att han är dålig för mig, för då sticker jag och kommer aldrig tillbaka. Ni känner inte honom så som jag känner honom! Om man dessutom i decennier varit omgiven av den absoluta kultureliten i sitt land, och de alla dansat kring killens guldspjut, om ni så vill – vad ska vi då vänta oss när alltsammas krackelerar? Fram till den 21 november 2017 höll alla med Katarina: din kille ÄR viktigast! Er verksamhet ska få pengar av Svenska Akademien varje år. Gräddan av gräddan ska komma och uppträda där. Och om han grabs them by the pussy ska vi inte prata med dig om det, för då vet vi att du bara blir arg och säger att vi ljuger.
Vad trodde vi att Katarina skulle göra? Trodde vi att hon skulle göra slut med sin kille, efter ett halvsekel, i samma ögonblick som leken tog slut? I så fall är det inte lite vi begär.
För övrigt anser jag att vänskapen är orättvist behandlad i förhållande till den amorösa kärleken. Vänskap är mycket roligare. Eller är jag sipp nu?
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
