En stor del av filmen utspelar sig, som namnet antyder, i en butik. Det skulle kunna vara Lidl eller Netto, eller kanske till och med Coop. Butikschefen har precis fått barn men hotas på ett manipulerande vis att förlora sin position om hon inte går tillbaka till jobbet med en gång och därmed struntar i att vara mammaledig. Dialogen, med en närgången kamera i Hanna Högstedts starka foto, som rör sig mellan chefen och hans underordnade som håller i sin bebis, är extremt obehaglig.
Det går att ta på det strukturella våldet. Butikschefens mamma får ta hand om bebisen, själv pumpar och pumpar hon så mycket mjölk det går att få ur en stressad och ledsen kropp. På jobbet är hon klämd mellan det överordnade målet om att pressa tiden som varje kund får när de handlar, att hyvla timmar, att skicka sms för att ringa in personal som måste vara på plats inom 30 minuter, annars går frågan till nästa på listan. Det spelar ingen roll att de flesta bor längre än 30 minuter bort. Till slut sitter de timanställda där i butiken i väntan på ett sms.
I ett samtal efter filmen på Fyrisbiografen i Uppsala deltar professor Paulina de los Reyes som de senaste åren har forskat på arbetsvillkoren för handelsanställda. Hon understryker att allt det vi ser i filmen vad gäller arbetsvillkor är lagligt. Timanställningar, att sms:a in folk på kort tid, de osäkra arbetsvillkoren – är lagliga. Det strukturella våldet är det inte, men vem ska bry sig om arbetsmiljö – såväl fysisk som psykosocial – på en så stressad arbetsplats?
Nära butiken finnsdet en plats där hemlösa bor, ett läger där människor försöker överleva utanför systemet. Avgörande för deras liv är att kunna ta mat som slängs, mat de inte får ta, ur den container som under filmen får alltmer avancerade lås för att hålla de hemlösa borta.
Eleftheria Gerofoka är lysande i rollen som hemlös, för att nämna en av många rollprestationer. En del medverkande är erfarna skådespelare, andra har aldrig stått framför en filmkamera. Alla är fabulösa.
En fest är inte en lösning på kapitalismens problem men den kan lindra smärta tillfälligt. Är det att romantisera hemlöshet att visa upp en praktfull fest full av glädje och kärlek? Vissa menar det när de har sett filmen. Själv tycker jag att den visar lager av ett liv. Även fattiga människor kan festa, vara glada, visa kärlek, längta efter barn, ta hand om sina barn.
Varken livet i butiken eller i lägret är ett värdigt liv – så här ser det svenska klassamhället ut idag, och regissören Ami-Ro Sköld ger oss en unik inblick i komplexa liv och våldsamma system. Filmen har Ken Loach-kvalitet från när han var som bäst. Då gav han oss inblick i ett klassamhälle i ett land där Thatcherismen hade slagit sönder samhället. Vad, vem, vilka slog sönder vårt?
För övrigt så rekommenderar jag aktiviteter i solen, sommaren är som bekant kort.