I mitten av juli publicerade den biomedicinska tidningen Cell en artikel där ett forskarlag från USA förklarar hur de har lyckats göra kroppens vävnader genomskinliga. 

I artikeln, som har den i vetenskapsvärlden sedvanligt superlånga rubriken ”Single-Cell Phenotyping within Transparent Intact -Tissue through Whole-Body Clearing”, beskrivs hur det går till: En vattenbaserad gelé sprutas in i blodsystemet tillsammans med kemikalier som bryter ner fettvävnaden. Det är nämligen det grumliga fettet som hindrar att ljus tar sig igenom. 

Upptäckten beskrivs som ett genombrott inom medicinen eftersom den gör det möjligt att studera organ, vävnad och cellkopplingar i oförstört skick, vilket bland annat kommer att gynna forskningen kring exempelvis Parkinson och beroendesjukdomar.

Metoden ska för övrigt inte sammankopplas med plastinering, en process för att konservera vävnad som den tyske professorn Gunter von Hagens populariserat och som lämpar sig för anatomiska utställningar. Den nya klarningsprocessen fungerar helt annorlunda och har fördelen att den inte förändrar vävnadens egenskaper.

Att skapa genomskinlighet fungerar emellertid bara på död vävnad.  Men jag kan inte undgå att fundera på vad det skulle innebära om den kunde tillämpas på levande. Och på människor.

Tanken svindlar. 

Tänk om vi var genomskinliga när vi levde. Inte helt och hållet som i H G Wells Den osynlige mannen, så att det gick att se rakt igenom – utan rakt in i – oss.

Den totala transparensen kan sägas vara antitesen till det nyuppfunna materialet Vantablack, som absorberar 99,965 procent av allt ljus, vilket gör det så svart att ögat inte kan uppfatta vad det ser. Det är en ogenomtränglig visuell barriär. Men med genomskinlighet är ens innersta – bokstavligen – blottat. 

Det finns något väldigt sårbart med ett sådant tillstånd, och det har potential att slutligen rasera den uppdelning i kropp och själ som vi gärna gör. Vad skulle hända om andra faktiskt kunde se rakt in i ens hjärta? Om inte annat skulle det påverka populärkulturen när texter som i VNV Nations låt Standing (”I bear my heart for all to see”) plötsligt slutade vara metaforer. 

I tv-serien Doctor Who bär varelserna som kallas för Ood den minsta av sina två hjärnor i sina händer. Lillhjärnan hanterar minnen och känslor och eftersom den är blottad måste Ood alltid leva fredligt och lita på alla de träffar, vilket bland annat leder till att de fångas, lobotomeras och förslavas av människor. Det är förstås ett extremt exempel, men vi kanske ändå borde försöka föreställa oss hur det var om vi blev genomskinliga, bokstavligen som öppna böcker och mer sårbara fysiskt. Skulle det innebära att vi blev lite mer ödmjuka inför djur, natur och varandra?

Varför vänta med att bli det i så fall?