Det var länge sedan någon skrev högstämda dikter om det sanna, det rätta och det sköna. Och det var länge sedan några präster från Svenska kyrkan stod i predikstolar och lärde ut vad förtappade själar skulle hålla för heligt för att inte behöva rädas helvetes skärseldar.
De tydliga idealen och den tydliga moral som följde på dem – talet om dem var så länge sedan vi hörde att man nästan skulle kunna tro att vi inte längre har några ideal. Eller någon fostran.
Idag är frågan istället vad du tror på. Vad du har för ideal. Det är upp till var och en av oss att själv bestämma. Och det är det på sätt och vis verkligen också (tack gode gud skulle jag kunna ha sagt nu, om jag inte hade trott att det är resultatet av människors historiska kamp).
Men ändå. Om man ser det lite grand från ovan; om man inte är så indränkt i samhällets lära om individens valfrihet – har vi inte ideal även idag, trots att vi kanske inte använder det högtidliga ordet? Vi vet ju trots allt vad ett lyckat liv och en lyckad människa är: en tillvaro där en person med pengar och makt lever ett obekymrat lyxliv. Resor till paradisstränder, handväskor från de franska modehusen, en bil från Lamborghini.
Vi vet att Hennes & Mauritz Stefan Persson eller industrimagnaten Elon Musk i medierapporteringen framstår som större hjältar än den fattiga pensionär som tagit hand om sina barn och jobbat halvtid inom vården hela sitt liv.
Vi motiverar ofta entreprenörernas rikedom, och vår beundran för denna, med att ”hårt arbete ska löna sig”. Samtidigt vet vi att det som lönar sig mest inte är arbete i produktionen utan att äga kapital (som till och med kan vara ärvt kapital).
Så jag blev lite konfunderad när jag läste en artikel av Vesna Prekopic i Dagens Nyheter (16/1), där hon skrev om just vikten av moral i ett samhälle. Hon menade att Socialdemokraterna på senare tid har börjat närma sig den frågan på ett enligt henne förtjänstfullt sätt. Hon uppskattade speciellt att partiet i sin analys av gängkriminaliteten i Sverige skrev att ”alldeles för många unga killar som ser upp till gängen gradvis tar efter deras levnadssätt och således smittas av deras förfärliga moralnormer”.
Det var enligt Prekopic ett uppfriskande klarspråk för det visade att ”problemet alltså inte är att samhället är normlöst och utan moral, utan att vissa delar av samhället styrs av osunda normer och destruktiv moral”.
Hon har naturligtvis helt rätt i att den ”moral” som råder inom gängkriminaliteten är förkastlig. Men att övriga samhället är sunt i moraliskt hänseende är för mig ett mer märkligt påstående. Jag tycker mig där se ”moralen” (som man också måste sätta inom citationstecken) köp-sälj-äg, bli rik, vinn status!
Jag menar inte att samhället i stort bara är gängkriminalitet på en annan nivå. Men jag menar att själva målbilden är ganska lik: jag ska få pengar och status. Och det är ju en målbild som inte bara gäller på individnivå. För oss som land är målet att Sveriges BNP ska växa och att vi ska konkurrera ut andra länder i den globala konkurrensen om marknaden.
Vi har ideal, om än andra än de Tegnér hade. Och vi har en moral, men det är en i mina ögon dålig moral. Som Rebecca Solnit skrev i en artikel i Aftonbladet (18/1):
”Lever vi inte i moralisk fattigdom när vi vet att vårt sätt att leva förstör jorden och berövar kommande generationer rätten att njuta av det vi har njutit av: jordens rikedom, skönhet och harmoni?”
För övrigt har jag läst en ny fin novellsamling av Lise Tremblay: ”Driftens väg”. Den handlar om fem äldre kvinnors haltande kärleksförhållanden. Lågmäld, lite karg och med mycken livsvisdom.
