Jag fick ett mail från en fyrmänning i USA. Lite kort info bara om någon eventuell ”ny” gammal släkting som dykt upp. Jag kan förstå att de häpnas över sådant, deras historia i det stora landet är ju så kort. Allas, utom urinvånarnas, historia i det landet är kort. Och då häpnas man lätt över att hitta ännu en som eventuellt är av samma härkomst som en själv. Förutom det att vi alla är människor, förstås. Men jag häpnas inte längre. Jag gjorde det ganska långt tid efter att jag flyttade från min hemstad Tranås, då med knappa 20 000 invånare, om jag sprang på någon med anknytning dit. Men inte nu längre. Alla har väl någon slags anknytning till nästan alla orter i hela det här lilla landet. Så jag häpnas inte längre. Inte över sådant. Men det var inte det jag skulle skriva om, utan det som jag tycker är rörande är, att hon – min släkting – känner att hon i slutet av brevet på något sätt måste beklaga och be om ursäkt för deras president ” ... please pray for us with this vile, disgusting president of ours. I’m hoping our Justice Department and FBI can nail him for a criminal offense. Unbelievable! ... ”
Och på samma sätt som min fyrmänning till släkting ber om ursäkt för den gemen de har till president (jag älskar ordet gemen i syfte att nedvärdera, vet inte varför, men det är så föraktfullt på nåt sätt och så innerligt argt, utom när det handlar om små bokstäver förstås) känner jag att jag vill be om ursäkt för att jag eventuellt kommer att flyga flygplan i år. Till ett annat land. Jag vet att jag blivit hånad för att jag är FÖR rekorderlig och argument som ”att det hänger väl inte på mig om klimatet rasar”. ”En flygresa, Åsa ... Tänk lite. Räkna lite nu. En flygresa, det gör ju varken till eller ifrån ... ” Jo, men jag ska ju hem också. Och mina grannar for ju till Thailand i julas, och några andra i grannskapet började surfa på Thairesor när de tyckte att klimatet här var för trist och nu kom en fråga från vännerna om vi inte ska passa på till våren, det är ju sååå billigt till en ö i Grekland. Ja, billigt för oss, ja ... ”Men kom igen Åsa, allt vilar ju inte på dig!” Nähä, vem ska det vila på om inte mig och mina medmänniskor? I så fall ska jag göra nån nytta, jag tänker fan inte ligga vid någon pool och bli ledsen för att mina barn ser reklamglada ut för att vi släpper på den trista vardagen en stund, det förändrar inte vardagen här hemma.
Det är för att vardagen ska bli uthärdlig som vi vänder ut och in på oss, i vardagen. Den kan orimligt bli bättre om vi flyger till annat land, tänker jag (utan att tänka på det där med att perspektiv och avstånd kanske hänger ihop). Vafan, om ni inte trivs i det här landet med det här klimatet, fly då! öppnar jag dörren och skriker rakt ut bland radhuslängor och in på resebyråer. Fly! Men ta inte flyget. För det har jag abonnerat åt de verkliga flyktingarna. Från ett helt annat vardagshelvete, där du dör på riktigt om du råkar gå med fel fot före på fel plats eller har en förälder med fel bakgrund och så vidare. Jag vet inte vad jag vill säga med detta, för att resa är ju också en fredshandling, men om vi samtidigt pajar klimatet så har vi ju ingen jord att skapa fred på.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Hm, jag ser nu transsibiriska järnvägen framför mig. Jag ser SJ (som nu tagit tillbaka HELA ansvaret för tågen och spåren i Sverige), jag ser ett Europeiskt tågnätverk med tätt samarbete, och jag ser mig själv som 17-åring ligga och bläddra i den Europeiska tågtidtabellen, tjock som en gammal telefonkatalog, lägga upp rutter i huvet, anteckna i katalogen (som jag beställt och fått på posten) och min längtan att få använda flera veckor till att bara resa. Ty målet är inte målet. Resan är målet. Det står det ju i varenda almanacksmarginal. Det står det väl till och med i Bibeln!
Jag svarar min släkting med att jag hoppas att vi kan ses någon gång, och vad roligt med den eventuella ”nya” gamla släktingen. Jag avslutar med att beklaga och be om ursäkt för vårt lilla lands migrationspolitik, att likt nazisterna, mäta kroppsdelar på unga hitflyende medmänniskor, och samtidigt erbjuda behandling av PTSD som de ådragits i sina hemländer och på flykten hit. Och så utsätter vi dem samtidigt för denna traumatiska stress? Gement. Det är vad det är.
