Jag jämför med mina vänner som jobbar med andra saker, företrädesvis kontorsarbeten. När de är lediga eller sjuka ligger jobbet kvar orört. Det stressar dem. Därför tar de med jobbet hem ibland. För att få det gjort. För att hinna med. Det jag inte hinner göra, kommer en kollega efter mig och gör. Det hon inte hinner, får jag lösa när det är mitt skift som går på. När jag är ledig kan jag inget mer göra för mina patienter. 

Och ja. Det är klart det händer att jag tänker på dem ibland. Det är klart jag bär med mig mötena hem då och då. Det är klart jag funderar över om jag skulle kunna gjort annorlunda när något inte blev som vi hade tänkt eller trott. Det är klart jag tänker på hur det går för dem eller vad som hände sen.

Det är kanske oundvikligt när ens yrkesverksamma liv handlar om att möta människor i kris. Men det går att träna på, och jag försöker alltid tänka på att det finns någon annan där nu. Som tog över.   

Det förändras nu, tror jag. Det där med att ta med jobbet hem, även för oss i vården. Trots att vi egentligen inte borde kunna. 

Inte för att vi kan ta med våra patienter hem nu heller. Men för att vi i allt högre utsträckning tvingas vara tillgängliga för arbetsplatsen även när vi är lediga. 

Alla undersköterskor och vårdbiträden som i hemtjänsten jobbar på timmar och sover med mobilen bredvid huvudkudden i hopp om ett samtal. Operationssköterskorna och labbpersonalen som jobbar på beredskap. Utan riktig lön när de är hemma eftersom de ses som lediga, men samtidigt förbjudna att ens lägga telefonen utanför badrummet när de tar en dusch. Sms:en som kommer om att de saknas folk igen. Ibland flera stycken varje dag. Frågan från chefen på Facebook om någon av oss sjuksköterskor kan bryta vår sommarsemester och vara ledig i höst i stället. Bemanningsanställd vårdpersonal som inte vet när eller var nästa skift ska arbetas. Uppmaningarna om att jobba dubbla pass. 

I stället för patienterna är det hela vårdkrisen som följer med hem. Och som vi på något sätt plötsligt blir personligt ansvariga för att lösa. 

Jag undrar vad det gör med oss. Att vi på våra lediga dagar ofta får veta att vi borde arbeta. Att våra kollegor kommer behöva slita orimligt hårt och inte räcka till, om vi inte svarar på det där sms:et eller stannar kvar när dagen går mot kväll. 

Och när den ena politiska diskussionen efter den andra, handlar om nya sparkrav, är frågan om någon räknat på vad det kostar att ha personal som aldrig får vara riktigt ledig.