Samtidigt har just dessa plattformar varit helt avgörande för flertalet av det gångna årtiondets stora politiska mobiliseringar. Frågan vi nu måste ställa oss är vad som möjligen kan komma efter de sociala medierna. 

Vi har fortfarande andra sätt att kommunicera med varandra: från gruppchattar och videosamtal till klassiska mejl. Men vi kallar inte dessa för ”sociala medier”. Under de senaste femton åren har nämligen detta begrepp laddats med en rad specifika förväntningar, till följd av att de reklamindustriella plattformsföretagen finslipat sina produkter.

Sociala medier ska sätta oss i förbindelse med många andra, utan att vi personligen utbyter kontaktuppgifter en och en. Algoritmerna ska ge oss ständig hjälp att utvidga nätverket. När vi postar något ska vi få en löpande återkoppling som bekräftar att vi har nått ut. Framför allt ska vi få innehållet serverat i ett personligt flöde som alltid känns nytt och relevant. Om det inte upplevs som beroendeframkallande, är det inte värt att kallas för ett socialt medium.

Sådana förväntningar har bäddat för viss besvikelse hos många av de Twitterflyktingar som sökt ett nytt hem på Mastodon. Upplevelsen är ju inte identisk. Till en början kan det kännas ödsligt. Ens gamla nätverk dyker inte upp automatiskt. Och många avskräcks att man som ny användare själv måste välja ett hem bland någon av alla självstyrande servrar. För Mastodon är ju inte en plattform, utan en federation. Det har inga reklamintäkter och ingen ägare. Alltså kan det inte dyka upp någon Musk med ett diktat om allmän högervridning. Men av samma skäl kommer Mastodon inte kunna tillfredsställa den som väntar sig ”ersättaren till Twitter”.