Numera hittar man nya fettberg var och varannan månad. Att vi ännu inte hittat flera i Sverige beror mest på att vi inte letat.
Hur kan de uppstå?
Allt sker under ytan. Uppe i markplanet ser man ingenting. Lite översvämningar i kloakerna här och där bara. Inte tänker folk på fettbergen när de slår ut stekpannans fett eller kaffesumpen i vasken och kastar våtservetter och kondomer i toaletten som sedan förstärker och håller samman klumpen. En skvätt olja, ett sugrör här och där bara – och så påbörjas bygget där nere i det stinkande mörkret.
Och kanske kan vi här se en tydig bild av vad som drabbat vårt välfärdssamhälle under de senaste femtio åren. (Tips till Björn Elmbrandt, som oförtrutet skriver utmärkta böcker i ämnet).
Ni som är födda på 80-talet och senare minns inte att alla vi svenskar en gång var ägare till Televerket, Posten, Skolan, Vården, Allmännyttans bostäder, Bilprovningen och mycket annat som nu är privatiserat/förskingrat. Och vi andra märkte inte när vi förlorade det, för det reades inte ut i samma auktion utan såldes skvätt för skvätt under klang och jubel från alla nyliberaler och borgarpartier, med SD som det stärkande våt-servettinslaget.
Det finns fortfarande folk i livet som är födda i Sverige på 40- och 50-talet, de år då en lång politisk kamp med rötterna i 1800-talet gav svenskarna lagar och rättigheter: semester, trygga jobb, barnbidrag och gratis sjukvård – ett välfärdssamhälle värt namnet. En korrupt politiker på den tiden avslöjades av tidningar från höger och vänster, ofta fanns en tidning av varje färg i större städer. Missförhållanden kunde påtalas och människor åtalas, ingen behövde längre stå med tummad mössa i handen och buga för överheten eller patron på herrgården. Få svenskar tiggde och ännu färre svalt. Det fanns hemsamariter, ålderdomshem och skolor som var ungefär likvärdiga. Pigor, drängar och tjänstefolk fick jobb med semester och reglerade löner, barnen fick gå på universitet och till sist fick även kvinnor likalön och skydd mot våldtäkt i äktenskapet medan männen fick pappaledigt.
De där 40-50-talisterna som sitter och knarrar i sina gungstolar i egen vrå numera, i brist på äldreboenden, minns dock att det alltid handlat om seg politisk kamp, vanligen med röda fanor i täten, och de undrar fortfarande vart det mesta tog vägen.
Visst, vägen har inte varit spikrak. Den underlättades av att vi försörjde oss på att sälja järnmalm och vapen under kriget men själva höll oss utanför det. De flesta människor var dock stela av fasa inför bilder från koncentrationsläger. De slog gärna dövörat till när de hölls på gott humör med egnahemsvillor, Mallorcaresor, fotbollssegrar och Hylands hörna i teve. Och vi köpte den fetaste lögnen av alla, nämligen att ”köpfrihet” var lika med ”valfrihet”?
Under de åren var Sverige en förebild för många men ett hot för kapitalet överallt. Sådana förebilder måste oskadliggöras! ”Sverigevänner” förtalar numera välfärdssamhället i allt från Fox television till NRK. Redan på femtiotalet började historierna om Sveriges höga självmordsfrekvens och syndiga leverne.
Så byggdes fettberget på, skvätt för skvätt, med SD och högerpropagandan som de viktiga förstärkande våtservetterna.
Vem skulle för femtio år sedan kunnat föreställa sig att vi idag skulle förlorat våra jämlika skolor och vårt välfärdssamhälle till riskkapitalister som trallade vidare till paradisöar med våra skattemiljarder, att nästan all press var borgerlig och nazisttidningar fick miljonstöd? Att nyliberalism är en förhärskande ideologi, tjänstefolk a la Downtown Abbey återuppstår i RUT-form, en uppenbart korrupt politiker som reat ut delar av Stockholm kandiderar till landets högsta ämbete medan pressen tiger, skatter sänks för de mest välbärgade, arbetsförmedlingen privatiseras…och…och…stön…. Och att tre miljardärer numera äger mer än halva Sverige tillsammans?
Det kommer att kosta blod, svett och tårar att hacka bort den fettklumpen. Och ska vi verkligen behöva hålla på med det, medan klimatet kollapsar runt omkring oss?
