BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
På pappret, i teorin, tycker jag normkritiken låter sund. På jämställ.nu läser jag:
Normkritik handlar om att sätta fokus på makt. Det innebär bland annat att få syn på, och ifrågasätta, de normer som påverkar uppfattningar om vad som är ”normalt” och därmed oreflekterat uppfattas som önskvärt.
Det låter spontant rimligt och okontroversiellt. Ingen människa ska ha begränsad tillgång till samhället utifrån kön, etnicitet eller funktionsvariation. Det står troligen något liknande i olika FN-dokument som diverse maktmänniskor har undertecknat.
Men så hör jag talas om normkritik i praktiken. På ett frilanskontor någonstans i landet sitter några människor och utarbetar ett filmmanus om en populär barnboksfigur som redan gjort succé i en serie långfilmer. Landets störste finansiär av film, en statligt övervakad stiftelse, har lovat att sponsra filmatiseringen på ett orubbligt villkor: Att den unge huvudpersonen, en etniskt svensk heterosexuell cis-pojke, förälskar sig i en flicka som 1) är av annan, tydligt understruken, etnisk bakgrund och 2) sitter i rullstol. Inte bara det ena, inte bara det andra. Ska stiftelsen ifråga skjuta till några pengar – och vi pratar om miljoner – så ska objektet för huvudpersonens åtrå avvika från minst två normer.
Nu kan man hävda att det är rimligt att också unga flickor med, säg, Mellanösternrötter och funktionsvariation också representeras på film. Den redan nämnde etniskt svenske heterosexuelle cis-pojken har redan skildrats i en handfull filmer, där han gång efter gång förälskat sig i etniskt svenska heterosexuella cis-flickor. Man kan argumentera för att det är konstnärligt intressant att variera en tämligen enahanda dramaturgisk soppa med nya och oväntade kryddor. Man kan tycka att figurens upphovspersoner, som har skildrat pojken i ett närmast oräkneligt antal böcker och manus, själva kunde ha valt att se sin skapelse utifrån och fråga sig vilka signaler de sänder ut och vilka de skriver sina berättelser för.
Men om man nu menar allvar när man påstår att normkritik handlar om att sätta fokus på makt så måste man också se problematiken: Sveriges största finansiär av rörliga bilder, vars styrelse utses av regeringen och vars verksamhet regleras av Kulturdepartementet, låter sina administratörer utöva ideologisk påtryckning. Okej, säger den normkritiknormaliserande, men det är ju normkritisk makt! Tja, säger den normkritikkritiske, är det? Är inte makten per definition normen?
Jag gillar normkritikens sätt att ställa frågor. Varför måste den här killen vara vit? Och kille? Varför kan vi inte vända allting uppochner och se det från rakt motsatt håll? Det är ett förhållningssätt som jag känner igen från punken och den kultur som jag med störst entusiasm har utforskat: humorn. Humorn är till sitt väsen normkritisk. Bröderna Marx var fyra judiska immigrantpojkar som red på häst in i Wasp-världens sofistikerade hotellfoajéer. Alice i Underlandet är en medelklassflicka som jagar en kanin med fickur ner i en värld där galna hattmakaren och påskharen firar alla årets icke-födelsedagar. Alla de komiska portalfigurerna – Chaplin, Pippi Långstrump, Don Quijote, Petrina Solange – gör vad som inte förväntas av dem.
Problemet uppstår den dag det bildas normkritiska kommissariat. Då normkritiken blir den norm som icke får kritiseras. Då alla djur är lika normkritiska utom vissa djur som är normkritiskare än andra.
Jag säger inte att vi är där. Jag säger bara att de godaste av föresatser kan bli de hårdaste av dogmer om inte normkritiken, liksom kritiken av normkritiken, först och främst är självkritisk.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
