Jag följer med olust diskussionen om hur ensamkommande barn och ungdomars ålder ska avgöras. Visdomständer. Knäleder. Bilder på unga människor som röntgas. Tankarna går automatiskt till en annan tid, till 1930–talet där vi mätte vissa människors skallar. Det verkar som att vikten av att fastställa dessa unga människors ålder går först. Någon slags längtan efter att sortera. Att fastslå sanningar.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Den fråga jag ställer mig är vad det egentligen spelar för roll. Om du är 15, 17, 18 eller 22 år och flyr ensam från krig är det skydd och omsorg du behöver. Jo, jag fattar. Det är skillnad om du är barn eller vuxen. Dina rättigheter är olika. Omhändertagandet är olika.
Samtidigt. Hur är det möjligt att vi kan låta en ung person börja skolan och sedan helt plötsligt skicka iväg honom eller henne till en annan kommun, ett annat boende, för att hen uppnått 18 år? Var är helhetstänkandet? Det handlar inte bara om omsorg utan även om samhällsekonomi. Oräkneliga är de historier där unga människor har fått möjligheter till studier under flera år för att sedan få avslag på sin asylansökan och kastas ut från både studierna och landet. Det kostar enskilda deras framtid, och Sverige skattepengar som investerats i en ung människa som inte får stanna här.
Hörde en dokumentär på radion för några veckor sedan i det utmärka programmet Tendens. Det handlade om en man som blev föreståndare och ansvarig för att öppna upp ett boende för ensamkommande flyktingungdomar under hösten 2015. Om intensiteten. Om utmaningarna. Om att varje dag se till att minst tio nya människor fick tak över huvudet. Och om allt man försökt lära ut om Sverige. Om hur det fungerar här. Om lika rättigheter, skyldigheter, möjligheter. Och sedan kom avvisningsbesluten. Barn blev vuxna och plötsligt helt ensamma. Bortskickade.
Föreståndaren kämpade emot. Försökte hålla modet uppe på de som var kvar, hålla kontakt med de som skickades till andra kommuner, som helt plötsligt skulle klara sig helt själva. Till slut stod han inte ut, föreståndaren för asylboendet. Han sa upp sig. Jag tänker att det var den enda handling som återstod för honom, att inte vara en del av ett system som på lite mer än ett år totalt ändrat värdegrund.
Jag tänker att åldersbestämningen är ett sätt att teknifiera ett etiskt dilemma. I stället för att diskutera hur vi på bästa sätt kan ta emot unga människor som kommer till Sverige, med alla de möjligheter och utmaningar som det för med sig, bestämmer vi oss för att åldersbestämning ska få avgöra, få sortera. Logiken ligger i linje med de förslag om fotboja och förvar för asylsökande som fått avslag, som Kristina Lindqvist skrev om i måndagens DN. Handlingar som avhumaniserar människor som inte är svenska medborgare. Handlingar som aldrig skulle accepteras om de var riktade mot ”oss”.
Jag hör din fråga klinga i mina öron: Vad ska vi göra då? Vi måste ju få veta om de är barn eller inte? Och jag svarar, låt oss i alla fall tänka på vad vi gör med vårt samhälle när vi gör som vi gör.