Har blivit alltmer upptagen av den liberala demokratin, fast på ett nytt sätt. Som feministisk forskare har jag tillbringat mycket tid med att framför allt läsa om, men även själv bidra till, feministisk kritik av den politiska ordning som vi kallar liberal demokrati. Hur den med sin uppdelning mellan offentligt och privat, med sitt fokus på autonoma, rationella individer skapat föreställningar om medborgaren och politikern som en huvudfoting. Som ett huvud som kan fatta rationella beslut, som kan behöva röra sig mellan positioner eller partier, men som inte har någon kropp. Där kroppen av tradition kopplats till det opolitiska, och till de Andra, till kvinnor, till rasifierade kvinnor och män, och till arbetarklass, till kroppsarbete.
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Och på så sätt har den liberala demokratin blivit de vita medelklassmännens politiska ordning. Det är de som normerar ordningen, och de Andra som ska kvala in. Och kroppen blir något som vi ska göra oss av med, som inte hör hemma i politiken.
Men så befinner vi oss i en ny situation. En situation där instinkten är att den liberala demokratin måste försvaras. Där den ena politiska ledaren efter den andra i så kallade liberala demokratier blir valda på mandatet att komma med något nytt, att utmana det rådande politiska etablissemanget, men utan att erbjuda någon reell politik, i alla fall inte annat än populistisk nationalism.
Utvecklingen skapar en känsla av att den feministiska kritiken bör stå tillbaka, för att vi måste försöka bevara något av det politiska system som vi ändå har hoppats skulle kunna ge alla någon form av lika röst. Men kanske är detta ett misstag. Kanske måste vi våga fortsätta vår kritik för att skapa möjligheter för nya former för demokrati, där kroppar också får finnas och får ha betydelse. Tänker att den liberala demokratins kroppsfria ideal fortsätter att drabba oss. Att kroppar inte ges politisk betydelse, samtidigt som människors kroppar avgör hur de blir behandlade.
Rasifierade kvinnor och män trakasseras och utestängs för sin hudfärgs skull. Kvinnor utsätts ständigt för sexuellt ofredande för sitt köns skull. Kropparna anses tillgängliga för andra, för de utan kropp, att använda. Och här har inte den liberala demokratin gett oss svaret.
Hur många gånger ska vi behöva ställa oss upp och vittna för att trakasserierna och våldet ska synas? Hela tiden, verkar det som. Jag tvekade ett tag innan jag uppdaterade min Facebook-status med ”me too”. Inte för att jag inte har blivit utsatt för sexuellt ofredande, utan för att jag känner mig osäker inför vittnandet som politisk praktik.
Ja, det är viktigt att synliggöra trakasserier, våld och övergrepp. Och ja, män i mitt flöde reagerar med avsky inför att deras flöde fylls med uppdateringen ”me too”. Samtidigt blir jag så frustrerad över nödvändigheten av manifestationer. Vi vet ju hur det är. Att våra kroppar spelar roll. Vi har vittnat, om och om igen. Men vad är nästa steg? Hur ska vi handla för att ändra ordningen och inte bara visa på att den priviligierar vissa på andras bekostnad?
På något sätt måste vi mäkta med att få till stånd en politisk ordning där kropparnas orättvisor kan artikuleras i politiska termer. Och just nu vet jag inte hur det ska gå till.
