En dag hade jag bråttom till tunnelbanan och slarvade med att låsa min cykel. När jag kom tillbaka var den borta – stulen. Jag suckade och blev arg, både på mig själv och på cykeltjuven.
Några veckor senare, när jag promenerade i mitt bostadsområde, passerade en cyklist. Plötsligt slog det mig – det var min cykel. Det var tjuven! Jag funderade med bultande hjärta i några sekunder. Vad skulle jag göra?
1. Skrika: ”Din jävla cykeltjuv! Ge mig tillbaka min cykel!”
2. Ringa mina bröder för backup.
3. Följa efter och se var han parkerar cykeln.
4. Ta en bild och ringa polisen.
Innan jag hinner fatta ett beslut springer jag efter honom och ropar: ”Ursäkta, vänta!” Samtidigt knuffar jag barnvagnen med min son, som skrattar och tror att vi leker.
Cykeltjuven stannar och tittar på mig. Jag står flämtande framför honom och försöker samla mig.
”Ursäkta, bror”, säger jag. ”Jag tror att det här är min cykel. Var hittade du den?”
Han stirrar på mig, röd i ansiktet, och säger tveksamt och nervöst: ”Den låg utslängd i parken, så jag tog den.” Det blir tyst i några sekunder.
Jag frågar: ”Behöver du den? Om du verkligen behöver den kan du behålla den.”
Han slappnar av och skakar på huvudet. ”Nej, nej, absolut inte. Du kan ta tillbaka den. Det är ju din cykel”, säger han med ett leende.
Han ställer ner cykeln framför mig, men plötsligt inser jag att jag inte kan hålla i cykeln och köra barnvagnen samtidigt.
Då säger han oväntat: ”Jag kan hjälpa dig att rulla cykeln hem om du vill.”
Jag tvekar. ”Nej, det behövs inte, jag ringer min man.”
”Ingen fara”, insisterar han. ”Jag har inget jobb att springa till.”
Jag är tveksam, och det är många röster i mitt huvud som säger åt mig att vara försiktig. Det är inga andra människor runtomkring.
Till slut tackar jag ja, lite motvilligt. Han går bredvid mig med min cykel, och jag går med vagnen. Det är vår, och fåglarnas sång fyller luften medan löven sakta börjar spruta ut i sina gröna nyanser.
Vi småpratar. Han får min son att skratta. Han tittar upp mot himlen och berättar att han hade en son som dog.
Vi går förbi en pågående bostadsbyggnation, och han säger: ”Jag jobbade inom byggbranschen, men många fuskar, och jag fick skador i ryggen. Jag bestämde mig för att aldrig mer jobba där. Jag har inga sparpengar. Jag har inget att luta mig mot om något händer mig förutom den här kroppen. Så tänk på det och var alltid tacksam för din hälsa. För hälsa går inte att köpa tillbaka.”
Jag nickar stilla.
När vi når mitt hus lämnar han över cykeln.
Jag tackar honom för hjälpen. Han ler och börjar gå därifrån medan han vinkar till min son.
Det har gått två år sedan dess. I vårt samhälle tvingas de arbetande fattiga fortfarande slita ut sina kroppar åt skurkar i byggbranschen (betalda av myndigheternas pengar). De måste fortfarande bevisa att de är tillräckligt sjuka för att kunna få bidrag. Och nu ska högkostnadsskyddet höjas samtidigt som de rikas rotavdrag höjs till 50 procent.
Jag har aldrig sett mannen igen. Jag undrar hur det har gått för honom.
För övrigt… Många av oss känner idag pessimism inför världens tillstånd, men det är hög tid att tänka på den tysk-judiske filosofen Walter Benjamins idé om att organisera pessimismen. Det handlar om att använda en kritisk, desillusionerad förståelse för att engagera sig i revolutionär praktik och öppna nya utrymmen för organisering.
