När de välkända upproren vid Stonewall Inn bröt ut 1969 – efter år av förtryck, skamfyllt sex i parkbuskage och brutala polisrazzior på gayklubbar – fick fjollorna, butcharna, drugorna och smygisarna nog och slog tillbaka. Istället för att låta sig bli arresterade ännu en gång gjorde de gatorna till sina och skanderade ”we’re here, we’re queer, get used to it!”. Slagord som idag blivit ikoniska.
Det mest effektiva försvar man hade var att lämna skuggorna och tydliggöra konturerna som utgjorde ens särart. Fjollbögarnas brutna handleder, butchflatornas maskulina framtoning och transpersonernas könsöverskridande uppenbarelser blev till politiska vapen i kampen för lika rättigheter.
Och visst vande sig folk, även om vägen dit knappast kan beskrivas som en raksträcka i regnbågens alla färger. I Sverige skulle det dröja ytterligare tio år innan sjukdomsstämpeln för homosexualitet togs bort, ytterligare 18 år innan den första stora Pridefestivalen hölls i landet (EuroPride 98) och ytterligare 40 år innan samkönade vigslar klubbades igenom. Så sent som 2013 togs steriliseringskravet för transpersoner som önskar byta juridiskt kön bort.
I takt med att stugvärmen kommit att inkludera hbtq-personer, och omfamna vår historia i den nationella identiteten, tycks dock vi som tillhör gruppen svara på denna efterlängtade invit genom att sudda ut våra konturer.
När den legendariska Candy Darling, Andy Warhols transsexuella filmstjärna under 60-och 70-talen, i sina dagboksanteckningar beskrev sig själv så skrev hon bland annat såhär:
”Jag är ingen riktig kvinna. Men jag är inte intresserad av äkthet. Jag är intresserad av produkten av att vara en kvinna. Och så lämpad jag är.”
Idag, 46 år efter Darlings död, anses det vara kränkande att prata om transpersoners kön i termer av performativitet. Det som på Darlings tid kallades ”könsbyte” heter idag ”könsbekräftande behandling”, eftersom ordet ”byte” indikerar att den som ”bytt” tidigare tillhört ett annat kön. Och en kvinna som en gång varit man vill väl ingen normal person ha att göra med? Nä, bättre då att beskriva det transsexuella fenomenet som att något blev ”fel” vid födseln, nu är transkvinnan det kön hon egentligen alltid har varit. Bort med det som skaver eller väcker förvirring.
På samma sätt försvinner skavet och de queera uttrycken i gay- och flatvärlden. I slutet av 90-talet var bögar i tajta blusar och med kajal runt ögonen eller lesbiska i rutig flanellskjorta och bakochframvänd keps knappast en ovanlig syn. Idag ser utbudet på gayscenen radikalt annorlunda ut, ”butchflatan” och ”fjollbögen” beskrivs till och med av comunityt själva som ”utdöende arter”. Samtidigt stängs allt fler queerklubbar i takt med att bostadsrättsföreningar chockhöjer hyrorna och sätter upp omöjliga bullerregler. Man brukar prata om att homolivet är integrerat i stadsbilden i stort, men är det att föredra i alla lägen?
Visst kan man fråga sig om det verkligen är hbtq-personer som i tid och otid ska ställa sig utanför stugvärmen och huttra i kylan av annorlundaskap för de politiska poängernas skull. Borde inte snarare de strejta ställa sig där på barrikaderna och skrika slagord om allas rätt till kärlek och till sin unika identitet, för omväxlings skull?
Men, alldeles oavsett vem som står där och skanderar, så är det viktigt att någon faktiskt vågar göra det. I just de konturer som utgör ens särart. Särskilt idag när SD växer sig stora. Partiet propagerar allt mer intensivt för att slopa regnbågsflaggor på kommunhusen och Jimmie Åkesson har vid flera tillfällen gett uttryck för sitt ogillande av ”obscena inslag” i Prideparaden (vänta bara tills det ogillandet omsätts till praktisk politik). Länder som Polen och Ungern har en förkärlek till hbtq-fria zoner, för att inte tala om Tjetjenien där man upprättat koncentrationsläger för homosexuella män.
De ikoniska slagorden behöver fortsätta skanderas, utan pardon eller vidare förklaringar som flörtar med heteronormativets förståelse.
We’re here. We’re queer. Get used to it.
