Som en dånande orgel har alla ledande och oledande röster i Sverige unisont förfärat sig över jämförelsen mellan förintelsen och massdöden på Medelhavet. Som att själva jämförelsen är det värsta i sammanhanget. Det mest frekvent förekommande ordet har varit ”osmakligt”. Från vänster till höger via den djupaste extrem-mitten har alla varit rörande överens. Hur rörande det nu är att vara överens.
Men jag vet inte om jag är överens.
Att lära sig av historien måste väl handla om hur vi idag och framåt använder oss av de erfarenheter vi och den tidigare mänskligheten gjort? Vad vore annars meningen med att lära sig av historien?
Att kunna upptäcka mönster och ligga steget före. Att se en ny Hitler innan den nya Hitlern tar makten. Att kunna identifiera någon som är i stånd att göra det Breivik gjorde innan den begår ett liknande dåd. Att märka hur ett system, en struktur, en ideologi har ihjäl miljoner människor för att de tvingas ta sig från en del av världen till en annan.
Att lära sig av historien är att se företeelser som dessa – om inte innan, så i alla fall i ett tidigt stadium av en händelseutveckling.
Det är ironiskt nog som att när det gäller just förintelsen och nazismen, så ska vi bara minnas, aldrig lära oss.
Att minnas är att lära sig historia. Och det är givetvis viktigt – som ett första steg. För att lära sig av historien, däremot, krävs ett visst mod.
Och med mod menar jag inte nödvändigtvis civilkurage av digniteten att ställa sig framför en stridsvagn på ett torg. Utan mod att säga fel saker vid fel tillfällen. Att ha dålig tajming. Att våga haspla ur sig något som andra initialt upplever som osmakligt.
Ofta applåderas den slags debattgärningar. När någon hittar nyskapande jämförelser. Den som gör det är vass, witty eller rent av före sin tid. Men då gäller det att undvika vissa tabun och röra sig inom vissa ramar. Så att det blir retoriskt korrekt. RK.
Och när det gäller just nazismen, andra världskriget och förintelsen gäller det att se upp. Då är det inte ens rimligt att jämföra nazismen med nazismen.
– Det är ju hemskt att se hur Svenska motståndsrörelsen växer. Trodde aldrig vi skulle få se en sån nazistisk rörelse i vår tids Sverige.
– Va! Nazismen är den värsta styrelseform världen skådat.
– Ja, precis, därför är det hemskt att se.
– Jag tycker det är osmakligt att jämföra nazismen med...naziströrelsen.
I samma anda får vi inte resa en staty till minne av den modiga kvinnan i Växjö som skrämde iväg skinheads med sin handväska. Någon som verkligen vågat lära sig av historien på riktigt. Och som kan påminna och lära oss.
Ännu värre är tanken på att Åsa Romson inte ens skulle behöva gå tillbaka så långt i tiden som till till andra världskriget för att hitta så hissnande jämförelser. Vi har haft flera folkmord efter det, som i Rwanda – och även mitt i Europa för bara att par decennier sedan. Dessa folkmord verkar vi vare sig lärt oss minnas eller lärt oss något av.
Jag måste här för övertydlighetens skull stanna upp och betona att jag precis som alla andra självklart tycker att Romson gjorde en klumpig formulering, och ännu självklarare tycker att det är förkastligt att hon använde ordet ”zigenare”. Och i övrigt inte gjorde sin bästa debatt.
Men att hennes jämförelse tog så hårt och så illa tror jag främst handlar om att många av oss har en obehaglig känsla av att det inte var så en så galen jämförelse.
Hopplösheten hos de allra mest utsatta. Den skenande dödligheten. Den oerhörda cyniskt beräknande likgiltigheten hos makthavarna i sin medvetenhet om dödsfällorna, asen som skor sig på katastrofen, systemen och strukturerna som gör att vissa alltid klarar sig och andra bokstavligen går under.
Och så sist men inte minst alla vi passiva åskådare. Vi som inget vet. Vi som inget visste. Vi som inte vill bli jämförda med passiva åskådare för 70 år sen.
