Alla röstar ja.

De lägger om sitt liv för att klara ekonomin. För det är nu det gäller – klimatkrisen får inte fortsätta skena. All aktivism behövs.

Läs även: Aktivisterna: Därför valde vi att gå med i Extinction Rebellion

Vårt stora sommarnummer från ETC nyhetsmagasin handlar bland annat om detta. Vilka är klimataktivisterna och hur utvecklas rörelsen?

I början av 1990-talet var jag själv något av en klimataktivist på heltid. Varje månad gjorde vi vägblockader, stoppade trafiken i en timme. Vi samordnade oss, gjorde det samtidigt i många städer i Sverige. Två gånger om året i hela Europa. Vi ockuperade hus där nya motorvägar skulle dras fram. Vi hade utbildningshelger, lärde oss om klimat, skog, resursförbrukning och biologisk mångfald. Ett år ägnade jag helt åt att vara ute i skolor och prata om frågorna.

Visst la vi grunden för att sätta klimatet på den politiska dagordningen. Men detta var innan det stora genombrottet.

I veckan hade jag ett samtal med en tonåring som fått ångest när hen beställt ett klädesplagg på nätet och först när varan kom insåg att transporten skett med flyg, från USA, via Frankrike och därefter till Sverige. Det är ju inte hållbart, inte okej. Vännerna skrattade och kallade det cringe, varför ens tänka på det – tröjan var ju cool!

Jag fick lära mig att cringe är ett begrepp som betyder att något är så konstigt att det ger krypningar.

Visst finns en medvetenhet idag om hur akut klimatkrisen är. FN har satt ner foten. Forskningen är glasklar. De flesta människor har förstått. Men faktiskt inte alla. Högern blockerar klimatsatsningar och alla unga ingår faktiskt inte i ”Greta-generationen”.

Det vill jag kalla cringe.

Kanske är det dags för många fler att följa Pontus Bergendahls exempel?