Det började någon gång vid nio års ålder. Min bästis Hannes storebror lyssnade på rap, NWA, Jay Z och Eminem. Vi började också lyssna på hiphop. Rappa med i de där engelska textraderna som var våldsamma. Vi satt i hans pojkrum och drack Trocadero, tuggade tuggummi och lyssnade. Drog ner byxorna en aning och var från den dagen lite coolare än alla andra, mest för att vi lyssnade på något annat än Backstreet Boys. Från den dagen var vi lite farliga, lite tuffa och hade en stor portion med attityd.
Åren gick och jag liksom många andra upptäckte Ebba Grön och Nirvana. På syslöjden vägrade jag att ta av mig hörlurarna, mest för att det hörde ihop att vara anti och lyssna på den musiken. Indiepopen slog igenom och Ceasars Palace och Bad Cash Quartet medförde tajta jeans och linne. Men också att dricka öl, vara ute, festa och hänga runt. Det var en del av frigörelsen. Eller snarare medel att ha för att frigöra sig. Musik som symboliserade en fas eller något som jag just då gick igenom.
Under den senare delen av gymnasiet började jag att lyssna på ett band som heter Babyshambles. Sömnproblem och relationsproblem började att ta vid. Det var ett medel mot den sorgen, destruktiviteten och insikten av att upptäcka att jag hade en inre värld med massor av tankar, frustration och förvirring. Den var viktig den där musiken. Under alla tidsåldrar har jag ganska stolt visat upp den. Berättat vad jag har lyssnat på och positionerat mig mot andra uttryck och annan musik.
Sedan har det följt en period av knappt någon musik alls. I stället har jag fyllt öronen med radio. Nyheter och program om samhället och om människan. Som medel kan det liknas vid ett slags intellektuellt uppvaknande. Något som har fått mig att känna mig med i världen. Någon som har koll, någon som vet vad det är som pågår och som ser mönster i den värld jag lever i.
Sedan i början av sommaren hände det. Jag började att lyssna på musik igen. Och jag landar långt bort från alla tidigare smaker och jag har svårt att riktigt förstå vad det här handlar om. Sedan ett par veckor har jag inte lyssnat på annat än Gyllene Tider. Och plötsligt är det som att jag gjort om Per Gessle till massor med saker. Någon som bejakar livet. En vänsteraktivist. Någon som står upp för njutningen i det enkla. Och när jag svänger runt i vardagsrummet vrålandes ”här kommer kung av sand” är det något som händer med mig. Jag känner det. Det är inte identitet, det är inte positionering. Det är bara där. Trallvänligt. Men jag gillar det. Jag njuter.
I hela mitt liv har jag hört hur fräna äldre generationer har pratat om vilka som var Stonesfans eller Beatlesfans. Bob Dylan eller Neil Young. Eller någon annan artist som har symboliserat deras ungdomstid och tillhörighet. Mitt tips till alla som vill slita sig loss ifrån att ha sin identitet hopklistrat med musik: Gyllene Tider. Ren lycka. ”Här kommer kung av sand, här kommer kungen av ingenting alls”. Briljant!
