VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning

Nancy Fraser menar i boken ”The great regression” att det vi ser är demokratins revolt mot nyliberalismen. Folk säger nej till låglönejobb, åtstramningar, företagsglobalisering och kriskapitalism. Väljare är kritiska, både mot politiska ledare och till demokratin som politiskt system för att den inte går att förändra. Liberala demokratier har gett människor valfrihet, men har samtidigt – paradoxalt nog – skapat maktlöshet. När det inte finns något alternativ till marknadens lagar och regler skapas vinnare och förlorare. Vinnarna får autonomi och status. Förlorarna blir disciplinerade och stigmatiserade. Att säga nej på valdagen är ett sätt att uttrycka den makt som fortfarande finns tillgänglig.

Men Fraser menar att det inte bara är en protest mot en global finansmarknad utan att det uppkommit en ohelig allians mellan det liberal-individualistiska samhället och företrädare för en elitvänster som förespråkar frigörelse och mångfald.

En ekonomisk elit slog ihop sig med en kulturell och skapade något som hon kallar progressiv liberalism. Denna oheliga allians vände sig bort ifrån social trygghet som viktigaste politiska målsättning och förde i stället fram frågor om gruppers rättigheter och representation.

Men en viktig fråga återstår. Varför har inte vänstern kunnat presentera ett politiskt motdrag för väljarna? Kanske underskattades bräckligheten i den globala nyliberala berättelse som varit tongivande sedan murens fall men som nu inte står pall för folkets vilja. Handlar det om, som Fraser antyder, att en socialistisk politik har förklarats omöjlig att genomföra – även av vänstern själva?

Om övertygelsen var att det politiskt ideologiska slaget redan var förlorat är det inte konstigt att de i stället reflekterar sin identitet i frågor som ”blev över”. Var för sig viktiga frågor, men inte tillräckligt för att vara ett politiskt alternativ.

Hur det än är med den saken står vänstern inför stora utmaningar – och möjligheter. Den demokratiska revolten har satts igång av människor som känner sig blåsta och som ifrågasätter den nyliberala politiska inriktningen. Det har skapat ett politiskt vacuum. Endast framtiden vet vad det kommer att fyllas med. Det vi har lärt oss, och häri ligger möjligheterna, är att demokratin kan förändra.