När pappa kom till Sverige sa han fjärILL istället för fjÄril.
Han tyckte att det var ett så vackert ord, kanske det vackraste. Han blev lite ledsen när han lärde sig att det heter fjÄril. Nåja, es lo que es. Det är vad det är, fjärILL sfi:ades bort, fjÄril segrade för fjÄril var rätt och fjärILL var fel.
Det var över 30 år sen som mina föräldrar gick i skolan och lärde sig svenska, 1900-tal fortfarande. Hemma låg böcker om hur man beställer vetelimpa med rågstart på bageriet, hur man mumlar artigheter om effektiv snöskottning med en granne och hur man konverserar när man öppnar ett sparkonto på banken.
Goddag, jag vill öppna ett sparkonto, jag har ett pass, här är mitt pass. Inte goddag herrn eller frun, det hörde hemlandet till.
Även om det kändes konstigt att inte säga herrn eller frun utan säga ”du”, fast man knappt ens duade barn därhemma. Men de lärde sig dua och säga fjÄril. Det gjorde de för att kunna jobba och leva. För att hjälpa mig och mitt syskon med läxorna. För att fatta vad Claes Elfsberg sa på nyheterna, alltid Claes Elfsberg, alltid något om Tjetjenien. För att fatta vad hallåorna sa om vilket program som kommer efter (alltid Rederiet). För att se ”Tomten är far till alla barnen”. För att klaga på vädret. För att halvintresserat fråga kollegan om hur det gick att avfukta fritidshuset under semestern och förstå vad kollegan menar med ”jovars”. För att beställa köttbullar på Ikea.
Man går till SFI och lär sig ett nytt språk. Man använder det nya språket för att berätta om sig själv och förstå andra när de berättar om sig själva
För att ändra beställningen för att ett av barnen ångrat sig och viskar snabbt i örat. För att förstå dörrvitsarna. För att förstå skillnaden mellan nja och mja. För att förstå varför alla tjatar om ”mellanmål”, vadå risifrutti, man äter väl tre måltider, kanske ett äpple om man håller på att svimma. För att förstå gamlingarna som växt upp med jordstampat golv och fred sen 1809. Läsa ”Populärmusik från Vittula”. Lyssna på Ted Gärdestad, säga att han blev alldeles för ung. Åh, Ted. Världen är en plats för hårda psykopater och bokföring.
Man går till SFI och lär sig ett nytt språk. Man använder det nya språket för att berätta om sig själv och förstå andra när de berättar om sig själva. Man uttrycker tankar, idéer, behov, information. Sen ska man gå hem och snacka skit om de andra i klassrummet. Någon som har med sig ”mellanmål” och tuggar högljutt under lektionerna, någon pluggis som tar all luft, en störig lärare som är alldeles mallig för att hon kan sje-ljud. Man själv kan inte sje-ljud fast man har dubbel examina från hemlandet. Sen ska man bli klar med SFI, gå vidare med livet, kanske fortfarande bland ihop mja och nja, kan ta ett tag att fatta den schäsen.
Det värsta som ska hända är att man upptäcker att det heter fjÄril och inte fjärILL. Det är verkligen det värsta som ska hända. Allt annat är en otänkbar mardröm.
