Nu är dock första delen klar, de hundra dagarna, och helgen erbjöd en träningstävlig på det lokala gymmet och sedan har jag försjunkit i dekadens. Jag har ägnat helgen åt ett frosseri som skulle få gamla tiders syndare att dra öronen åt sig i avsmak. Öl, popcorn, pizza, choklad, lösgodis, munkar, bullar, pasta och pommes… Och mer därtill.

I skrivande stund så är det måndag och sockerångesten av avtändningen är mitt i sitt starkaste skede och känslan av meningslöshet och förtvinande ork är överhängande. Och allt detta är av egen fri vilja och val.

Mitt i allt detta så börjar hjärnan fundera på djupare saker. Nåja, jag säger djupare men det är på samma gång otroligt ytligt. Icke desto mindre förtjänar det en tanke. 

Barbie. HM. Herrtidningar och musikvideor. Många är tingen som förvrider det kvinnliga sinnet och får henne att göra obeskrivliga saker med sin kropp. Debatterna är många och lösningarna är få. Att se en flicka med ätstörningar är något av det mest hjärtskärande jag kan tänka mig och jag hoppas att det på något sätt kan försvinna. 

I mitt intresse så har jag sett väldigt många extrema kroppar och visst, dessa personer har inga problem med att äta. De blir ofta otroligt väl medvetna om vad de stoppar i sig för optimal uppbyggnad av kroppen. Men vad händer när en pojke på tio år ser dessa kolosser till människor? Jag minns min egen barndom vilken kantades av superherrar som Thundercats, Starzinger och inte minst He-man. I dessa serier var den knubbige karaktären alltid den som fick vara klantig, rolig, hungrig och på sin höjd förtjänade en kindpuss av den alltid vackra, kvinnliga karaktären. Jag tror inte att jag personligen led några större skador, denna text till trots, men när jag ser unga pojkar på gymmet som tränar på ett maniskt sätt eller på jobbet med killar som slutar att äta för att få fram magrutor eller adonisbälte - då undrar jag vart världen är på väg. Det kommer mer och mer upp till ljuset att pojkar och unga män lider av liknande kroppsfixering som tjejer men det hamnar ständigt lite i skuggan då män alltid ska vara starkare. Men frågan är om inte fallet kan bli ännu hårdare just av den anledningen då det kan gå längre tid innan det upptäcks. 

Vad driver personen till det där sista ödesdigra steget och går det att förhindra? Jag tycker definitivt inte att man ska ta bort reklam, tuffa actionhjältar eller Barbie, lika lite som jag tycker att man ska beskylla tevespel för dödsskjutningar för däri finns många nyttiga och underhållande saker att förkovra sig i. Men jag vet heller inte vad jag tycker att man rent konkret ska kunna göra. Men innerst inne tror jag att fler starka förebilder och en förändrad kontakt med föräldrar skulle kunna motverka att personer med slitna eller svagare sinnen skulle trilla ner i djupa hål utan stegar att ta sig upp. Då kan man få ha kvar alla He-mans och Barbies även om de kan te sig en smula obscena, för jag tror ändå att de fyller någon form av syfte. Även utöver att fylla leksaksföretagens fickor fulla med guld.

Det var inte dåligt vad djupsinnig man kunde bli på måndagskvällen. Nu vill jag bara sova och vakna upp blåögd och nyfiken på världen igen. Att vakna upp med det där skrikande suget av att lyfta vikter och bli en friskare människa än vad jag var igår. Att vakna upp och vilja äta allt som är näringsrikt för mig och som gör mina muskler glada.

Att vakna upp och bli He-man.