Jag är uppvuxen i Tanums kommun i norra Bohuslän, så både Kosteröarna och Resö som vi besöker i veckans tidning har jag varit på en hel del i mitt liv. Och medan mitt barndomssamhälle Tanumshede, som ligger ungefär sex kilometer från havet, inte alls är drabbat av de snabbt klättrande huspriserna, är situationen en helt annan för öarna och byarna vid havet.

Den utvecklingen handlar inte bara om huspriser. Medan fotbollsföreningen jag spelade i under uppväxten, Tanums IF, blomstrar och utvecklas, så krymper föreningslivet på Kosteröarna sakta men säkert. Visst finns det en hel del kvar – de som bor året runt går samman och möts i allt ifrån yoga till gemensamma odlingar. Men underlaget för större föreningar finns inte längre. Det som oroar mest är att det nu bara finns fyra barn kvar i skolålder och två i förskoleålder. Hur länge ska skolan då kunna finnas kvar? Och om den läggs ner, hur ska det gå för mataffären? Riskerar hela samhället att omvandlas till ett rent turistparadis som ligger öde vintertid?

Förhoppningsvis blir det inte så. På öarna och i byarna längs kusten finns människor som vägrar låta sina samhällen dö. Miriam Öhrn på Sydkoster driver frågan om både boplikt och nyproduktion av hyreslägenheter och på Resö driver Marie Svahn tillsammans med samhällsföreningen och många andra eldsjälar frågan om en levande landsbygd. Och de har faktiskt vunnit segrar. På Resö fick ö-samhället ett uppsving genom att samhällsföreningen fick ta över driften av hamnen från kommunen och därmed fick ekonomiska muskler att hålla mataffären öppen. Tack vare det enträgna folkbildande engagemanget fick de en markägare att bygga billiga bostäder för barnfamiljer, och kunde därmed rädda skolan. 

Kommer Koster att lyckas på motsvarande sätt? Låt oss hoppas det! I grunden handlar den här utvecklingen om hur vi ser på bostäderna som ligger på de vackraste platserna. Ska de framöver bara bli kapitalinvesteringar för rika – eller ska det finnas bostäder för alla där? 

Trevlig helg och trevlig läsning!