Den 4 juni rev de av plåstret. För första gången på 16 år gick Vårdförbundet i konflikt och utlyste övertids-, mertids- och nyanställningsblockad i alla regioner och fyra kommunala företag i Stockholm. 11 juni inleddes den andra vågen och det råder nu strejk på flera universitetssjukhus i fem regioner. Äntligen! Vittnesmålen från vården är så många och välkända att det inte är meningsfullt att återge dem. De har varken gjort till eller från i budgetarna ändå. Det behövs inte fler berättelser om patienter som lämnats i korridorer, urin, smärtor och/eller livsfara. Alla vet hur det ser ut och att läget är akut.
Sedan länge lämnar vårdpersonal yrket eller hoppar runt i bemanningsföretag. Men vad man tänkt ta sig till i en situation där det till slut blivit helt omöjligt att alls rekrytera personal talar ingen högt om. Kanske skrotas offentlig vård till slut när allmänheten tröttnat så till den grad att de börjar se privata sjukvårdslösningar som bättre alternativ.
Men det är svårt att greppa hur dyrt det är att betala för vad sjukvård faktiskt kostar. På en ”tjänst” människan så desperat behöver kan priset dessutom trissas upp ytterligare, till vilka astronomiska summor som helst om marknaden släpps fri. Nej, något måste göras. Så påminn alla runtomkring dig att de som strejkar och vägrar övertid faktiskt inte har någon skyldighet alls att arbeta i vården. De är hör och häpna inte livegna, men i stället för att lämna yrket stannar de och försöker att förändra. Så låt ”hedervärt” och ”samhällsansvar” vara orden på allas läppar!
Det är svårt att vara i konflikt. Visst finns det kampvilja och hopp och självrespekt, men det är också skrämmande och otryggt. För hamnarbetarna som vägrar lossa containrar eller metallarna som vägrar bygga bilar kan det vara nog så påfrestande. Men om man arbetar med människor – med sjuka, svaga och behövande – blir det än svårare. Den etiska stressen, känslan av att allt hänger på dig, att du bär andras liv på dina axlar, är arbetsgivarnas vapen och bränsle. Med den får de folk att ta extrapass, täcka upp, jobba sjuka och sälja sina semestrar. De som nu utmålas som samhällsfara är de som ger och ger till samhället. Självklart gör det ont.
Konflikten kommer att bli långdragen. Arbetsgivarna är rädda att undersköterskorna och andra yrkesgrupper också kommer vilja ha del av kakan om de ger något nu och hur länge facket orkar hålla ut beror mer på allmänhetens stöd än på strejkkassan. Just nu är det stort, varannan i den svenska allmänheten bedömer att arbetsbelastningen för Vårdförbundets yrkesgrupper är så hög att den inte känns hanterbar. Totalt sett bedömer 91 procent arbetsbelastningen som för hög, mycket hög eller hög. Hela 70 procent är positiva till kraven om arbetstidsförkortning, enligt en Novus-undersökning från i maj.
Men risken är att stödet avtar med tiden och ju mer arbetsgivarsidan skruvar upp retoriken. Självklart säger de att stridsåtgärderna är ”samhällsfarliga”. Annat var inte att vänta. Hur ska de annars kunna neka arbetstidsförkortning om ynka 15 minuter per dag? Hur ska de med hedern i behåll kunna neka något så grundläggande som människors rätt att gå hem när arbetstiden är slut? SKR och Sobona måste förstås låtsas att det i själva verket är dom som värnar allra mest om befolkningens väl och ve. Gå inte på det!
Kronisk underbemanning, överbeläggningar och tre miljoner timmar övertid utförd av vårdförbundets medlemmar under 2023 visar något annat. Ingen ”samhällsfara” har diskuterats när nedskärning på besparing på effektivisering gjorts, år efter år efter år. På frågan om vad som blir kvar av vården, när de som ska ge den inte längre orkar, finns inget svar. Klart är att inga förhandlingschefer eller varumärkesväktare kan hoppa in på ambulansen.
Så backa Vårdförbundet och visa dem ditt stöd! Medan alla strejker är för alla som arbetar är denna också för alla som någon gång kommer att behöva offentlig sjukvård. De gör det för oss. Handlade det endast om att skapa bättre villkor för sig själva skulle de ha lämnat vården för länge sen.
Kom ihåg att det är SKR och Sobona som bär skulden för köer och utebliven vård. Fler utspel kommer att komma. Fler förhandlingar och skambud. Men nu måste Vårdförbundet löpa linan ut. Regeringen måste skjuta till de medel som krävs för att få slut på konflikten. Arbetsgivarna måste komma till sans och ta ansvar för situationen. De har drivit detta till sin spets och där balanserar de nu med framtiden för svensk offentlig sjukvård och med allas liv och hälsa.
Rädda vården – leve strejken!