I begynnelsen bredde vi ut oss orörda utan liv tills evolutionen tog sitt första revolutionära kliv. Cellernas formation, deras fusion och expansion till organismer som simmade runt i oss tills er urförälder Acanthostega en dag för 365 miljoner år sedan stegade upp på land.
Vi är oceanerna, ishaven, sjöarna, bäckarna, floderna. Doftlösa och utan smak, blånande transparenta. Vi är överallt omkring och inom er. Vi finns som ånga i vartenda andetag, i svetten och saliven ni utsöndrar, i blodfloderna som rinner i era ådror. Ni är mestadels vatten – utan oss återstår bara ett bylte av skinn och ben.
Minns ni hur vi omslöt er då allt var mörkt och dovt?
Hur vi var hela er värld där ni låg i fosterställning?
Hur ni vaggades och skvalpade runt tills vattnet gick och ni lämnade säcken där era hjärtan slagit sitt första slag?
Varenda minut slår ett spädbarns hjärta sitt sista slag av brist på rent vatten. Det sterila fostervattnet inuti magen utbytt mot det smutsiga utanför. Medan miljontals barn dör av törst i tröstlösa mödrars armar spolar vissa av er ner er avföring med dricksvatten. Svartvatten kallar ni oss för då. Gråvatten när ni ödslar oss på er disk och avlopp. För de utan hopp finns bara gråtvatten. Två miljarder har inte säkert dricksvatten. Det finns tillräckligt av oss för er alla men bara de rika som förorenar oss mest har råd att rena oss. I stället för att dela med sig bygger de en vallgrav runt fort Europa. Medelhavet blir en massgrav för de drunknande som törstat efter trygghet. Vi tar emot var och en och lipar.
Förlåt oss för att vi brister ut i gråt och översvämmar era kuster av sorgen som svämmat över oss. Vi är ledsna för att våra tårar sårar er, vi smakar på sältan i era och gräms över de släckta liven i våra bräckta farvatten.
Kan ni klandra oss för vår vresighet när vår verklighet är förpestad av er girighet? Som en tjuv om natten stjäl ni jordens skatter och undviker skatten med kryphål ni kan som rinnande vatten. Vi hör skratten hela vägen till banken när ni sitter bakom ratten på era penisförlängare eller i er jacuzzi med bubbel i porslinskaret och kristallglaset.
I den värld ni skapat är glaset fullt för få och tomt för flertalet. För mänskligheten är glaset halvtomt och sinar i rask takt.
Inte undra på att vi är sura och kokar av ilska när vi har försurats tio gånger snabbare än på 300 miljoner år och är varmare än på 11 000 år. De senaste trettio åren har upphettningstakten fördubblats trots att vi har fångat upp hälften av all koldioxid ni släppt lös. Kolsyrade likt en läskedryck löser vi upp kalk som gör skaldjuren skelettsvaga. Korallreven är upprivna, de försöker förföra med sin skönhet, en grad varmare och de förgörs för all evighet.
Värmen får oss att svälla och smälta glaciärerna. I denna eskalerande takt har vår nivå höjts med två meter innan det här århundradets slut. Men våra varningar verkar inte vara vatten värda. Hur länge ska Stilla havet sansa sig?
När ska oceanen som täcker hälften av jordens yta sluka resten?
En syndaflod då vi sköljer bort er utan någon ark som räddar er.
Vi har inte hjärta att dränka er alla. Men hela havet stormar, vi gormar och sänker snart länder under oss. Ni går på tunn is, varje steg går mot söndring. Krävs det att ni plumsar ner i en isvak för att vakna? Kylslagna kanske ni kravlar er upp och inser att ni tagit er vatten över huvudet. Att ni själva är en av de utdöende arterna. Att mångfalden enfaldigas på grund av er enfald och att era insatser måste mångfaldigas. Så våga ta debatten om ert vatten. Varje droppe kan urholka stenen, varje liten bäck kan bli en stor å, varje handling kan ge ringar på vattnet.
