70 skott avfyrade, ekandes i en skola där lärande har förbytts till förfäran. 70 skott ämnade att döda, avfyrade av en militärklädd man som likt en bödel vill få sitt byte att blöda. Oskyldiga själar i skottlinjen, oskyldiga själar för det finns inga skyldiga själar. Liv som blir till lik under de tre timmar som rinner från skotten till undsättningen.
Tänkte Elsa Teklay på vem som skulle ta hand om hennes fyra barn när deras pappa inte får uppehållstillstånd i Sverige? Tänkte Salim Iskef på sin fästmö och bröllopet som skulle bli en begravning?
Vad skulle röra sig i ditt huvud de där sista timmarna eller minuterna?
Jag vill inte tro att Elsas hudton har något med saken att göra eller att Salims hårfärg skulle vara skäl att förgöras. Jag vill leva i godan ro om att rasism inte var motivet. Att gärningsmannen tog livet av människor utan något givet sikte på melanin. Men ändå rinner gammal rädsla i mitt blodomlopp från 90-talet då en röd laserstråle kunde bli min död. Då hetsen mot invandring eskalerade i mordbränder på flyktingboenden, stålhättesparkar från skinnbulor, kulor mot mörka kroppar.
Tio år har gått sedan det skolattentatet i Trollhättan skördade tre liv. Ännu en man som mördade med sikte på mörka kroppar. Då som en reaktion på flyktingvågen som svepte hit med Elsa Teklay och Salim Iskef. Ett decennium för det mardrömska att falla i glömska, likt så många rasistiska dåd vårt land inte vill minnas. Men vi har inte råd att glömma.
Jag undrar hur ett hjärta kan stelna så pass, att den skjuter tio människor och sig själv.
70 skott mot vår samhällskropp som försatt oss i chock. Tusentals strupar som stockar sig, litervis med tårar som rinner, massivt med ilska som brinner. Vi är alla anhöriga till de tio offren, vi hör alla ihop i en osynlig väv av samhörighet spunnen av vänlighet.
70 tomhylsor efterlämnade av en man tömd på medmänsklighet, fientlig mot fred, urholkad på kärlek.
Mörkret faller och ett ljushav formar sig utanför Risbergska, men tusen ljus kan inte värma ett allt kallare Sverige som får 90-talet att framstå som varmt. Ett hjärta av sten är ditlagt mellan ljusen och jag undrar hur ett hjärta kan stelna så pass, att den skjuter tio människor och sig själv. Gravljus som fladdrar, kippar efter andan. Ljusen flimrar av en vindpust, en låga upphör, röken virvlar och uppgår i intet. Stearinet rinner ner och stelnar sakta på asfalten likt en vit blodpöl.
40 nätter har passerat sedan de 70 skotten på Risbergska. Ljushavet har slocknat, smärtan har städats undan in i våra mörka vrår, svärtan skyler och tystnaden sipprar in överallt. The violence of silence, våldet i det osagda efter att tio av våra bragts om livet i det värsta attentatet i svensk historia. Bristen på politiska krafttag, mediala uppslag, folkliga demonstrationer och motstånd övergår mitt förstånd.
Vi som läser detta, låt oss samla oss, låt inte skotten släcka vår tro, låt oss inte stelna i våldets grepp eller nedslås i mörker. Låt oss ställa oss upp och hedra offren som våra egna bröder och systrar. Låt oss visa att deras död inte var förgäves utan förenade oss. Låt oss visa att vi står upp för medmänsklighet, för fred, för kärlek.
