När en partiledare aviserar sin avgång brukar det innebära ökenvandring för den partiledaren. Hen blir snabbt irrelevant i den politiska debatten, en så kallad lame duck, i väntan på efterträdaren. Jonas Sjöstedt har dock varit allt annat än en lam anka den sista tiden och förtroendesiffrorna är högre än för någon annan partiledare. Samtidigt har de havererade las-förhandlingarna satt strålkastarljuset på Vänsterpartiet och Sjöstedt, som i samband med regeringsbildningen lovade att fälla regeringen om Stefan Löfven gick fram med lagförslag om förändringar i las. Frågan som hänger i luften är om partiet verkligen kommer fullfölja det hotet?
Som det ser ut i skrivande stund blir det en fråga som Dadgostar kommer få avgöra.
Helst av allt verkar Sjöstedt/Dadgostar vilja att parterna löser frågan. Det verkar också vara Löfvens önskan. Det är som att de står uppställda för ett chicken race, men där ingen vågar gasa.
I Ekots lördagsintervju menade Dadgostar att Löfven hela tiden varit medveten om villkoren för att Vänsterpartiet skulle släppa fram honom som statsminister. Å andra sidan skulle en lika gärna kunna säga att Vänsterpartiet visste vad som väntade. Frågan är varför partiet inte tog tillfället i akt när de hade världens momentum?
Efter de månadslånga och segdragna kafferepen hos talmannen för att få ihop en regering efter valet 2018 var Januaripartierna en man kort när de väl förhandlat färdigt. De hade alltså inte majoritet av egen kraft. I alla lägen när det krävs en part till så är det logiskt att det förhandlas och köpslås med den som ligger närmast till. I det här fallet var den parten Vänsterpartiet. Januaripartierna krävde att Vänsterpartiet skulle släppa fram dem och för det skulle Vänsterpartiet få… Ingenting.
Jonas Sjöstedt lovade dock att väcka misstroendeförklaring om regeringen gjorde verklighet av två punkter i januariöverenskommelsen, nämligen marknadshyrorna och inskränkningar i arbetsrätten. Om det bara handlade om att stoppa politik, varför inte göra det när det fanns störst chans för det?
I ett läge när allt hängde på Vänsterpartiet om Sverige skulle få en regering så hade det inte framstått som helt barockt att kräva att två av de 73 punkterna i januariöverenskommelsen ströks. Partiet hade i det läget till och med haft utrymme att kräva inflytande för ett par politiska krav. Ett sådant handlande hade dessutom inte satt partiet i den obekväma sitsen att behöva göra sig beroende av M, KD och SD för att göra verklighet av sitt misstroendelöfte.
Dadgostar sitter snart med frågan i sitt knä. I lördagsintervjun ville hon inte sätta upp en tidsgräns för regeringen även om hon sa att det inte finns oändligt med tid. Hon hoppas fortfarande på att parterna ska lösa frågan. Men, som Vänsterpartiet påpekat, styrkeförhållandena i en sådan förhandling är mycket ojämna när alternativet, om parterna inte kommer överens, är att lagstiftningsvägen grusa det som är den svenska modellen.
Hur en än vänder på det så ligger arbetsrätten under galgen. Precis som Kommunals ordförande, Tobias Baudin, sa i Agenda (18 okt. 2020) så har det alltid varit till arbetarnas nackdelen när politiken gett sig på las. Det kommer inte komma ut något gott för arbetarnas trygghet den här gången heller. Någon försämring kan vi räkna med att det blir, antingen genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter eller genom regeringen och Januaripartiernas lagförändringar. Jag menar att detta hade kunnat undvikas om Vänsterpartiet redan i januari 2018 utnyttjat stunden partiet hade som vågmästare och satt stopp för att överhuvudtaget ens utreda frågan.
Hur det än slutar så hoppas jag att det blir en lärdom för framtiden att aldrig mer passivt acceptera en regering utan att kräva inflytande och förhandling.
