Några skälvande sekunder och så är föreställningen igång. Sen är det paus. I foajén dricks det bubbel och utvärderas i små grupper. ”Jag gillade det,” ”Ja jag vet inte, lite segt tycker du inte?” ”Nej men han är ju helt strålande, aldrig sett honom SÅ bra.” Bakom scen utvärderas det också. ”Dom skrattade ju inte alls på den där grejen.” ”Nej men hörde du hur tyst det blev… jag kom av mig.” ”Såg du när jag tappade kjolen?” Och så lite pepp igen, ”nu kör vi andra akten! Alla med? Nu släpper vi in!” Och så rösten i foajén, ”kära publik nu är ni välkomna in för andra akten.” Och så väller de in. Publiken.

”Har alla kommit tillbaks?” tänker regissören och börjar febrilt räkna huvuden. Och så spelas det. Och så blir det applådtack. Och alla står på scenen. Och kramar om varandra. Ibland reser sig publiken upp, ibland inte. Det utvärderas också. Och sen är det fest. Och skål. Och alla anspänningar släpper. Vi gjorde det! Och så hålls det tacktal. Sen kommer recensioner och vi blir rosade och risade eller plågsamt ljummet bemötta. Och publiken har något att prata om.

Jag saknar det här så mycket att jag får ont i kroppen. Det var den här världen jag valde. Inte min dator. Inte mina teamsmöten. Inte min perfekta planering fram till en eventuell premiär. Jag valde en värld som i början var lite skrämmande i sin påflugenhet. Kindpussar och kramar. Röstuppvärmningar och kyssar på scen. Men jag valde den för dess fantastiska mänsklighet och närhet. För att så mycket fick plats i det där rummet, av känslor och svett och tårar och skratt. Av kickar, anspänning och förlösning. Och framförallt ansamlingen av människor som samlas för att framföra och för att bevittna.

Nu sitter jag med föreställning efter föreställning som bara finns i mitt och ett fåtal andras minne. Vi fick aldrig avsluta, aldrig ge den ifrån oss. Aldrig spänna våra bågar, aldrig låta vår ansträngning möta ljuset. Det ger en känsla av trötthet som är svår att beskriva.

Och samtidigt faller många av våra främsta bort. De som för mig representerat teatern. Som varit eviga, som burit teatern. Lars Norén, Sven Wollter, Gunnel Lindblom, Inga Edwards, för att bara nämna några. Och så drabbas jag av den märkliga känslan av att nu är det jag som måste bära teatern. Föra den genom en pandemi som gör till och med Thalia mörkrädd. Och vara stark och ingjuta hopp i både publiken och branschen.

Det är något annat vi gör nu, något helt annat än teater. Den magin kan bara återfinnas på platser där människor samlas och bevittnar något tillsammans. Dramatikern Friedrich Schiller skriver 1784 att på teatern ”delar var och en den andres hänförelse” och publiken har bara plats för en känsla, ”detta: att vara människa.”

Utbudet på min mobil, min TV och min dator är enormt. Det ger ett sug som är svårt att stå emot. Jag märker det när jag läser böcker. Jag pausar från boken för att kolla lite i mobilen. Och så börjar jag fundera på varför. Bilderna bara kommer till mig då, tänker jag. När jag läser måste jag uppfinna dom i mitt huvud. Se dom framför mig. Det känns som en muskel som får allt mindre träning. På min skärm glänser bilderna som godisbitar. Jag kan äta eller spotta ut. Jag kan välja och välja bort.

Jag överväger starkt att ersätta en veckas detoxfasta med en veckas skärmfasta (om det räcker) för att se vad som händer med min fantasi. Kanske kommer nya världar tillbaks till mig om jag avstår den glimrande värld jag ganska lättvindigt konsumerar. Prövade en gång att inte läsa nyheter på en vecka. Det låter ju galet med tanke på att demokratin bygger på att vi är insatta i vad som händer och sker i världen. Men konstigt nog fick jag reda på det ändå. Och jag mådde ganska bra av det.

Det finns något med alla dessa bilder som blir till ett enda långt sug efter mer. En slags quickfix. En istället för. Jag slipper tänka själv. Efter denna digitala revolution kommer en motrörelse, det är jag övertygad om. Och där kommer teatern stå på topp. Den kanske är något av det dammigaste som går att arbeta med 2021. Men kanske också det mest moderna för den erbjuder oss en möjlighet för tanken att komma vidare. Det är en ansträngning, även för den mest vana teaterbesökare. Man måste stå ut en stund, det är inte roligt hela tiden, men när det sker – då är det magiskt!

Jag undrar vad som händer med oss nu. Oss alla människor som bara lever i våra små familjer med våra digitala plattformar. Utarmas vi inifrån? Kanske genomgår vi en parallell pandemi där mötet upplevelsen och fantasin blivit attackerade av ett annat slags virus. Symptomen är i alla fall, trötthet trötthet och trötthet.

Att hänföras, som Schiller så vackert skriver, tillsammans med andra är att vara i nuet. Det är ett vaccin mot både ensamhet och isolering.

Så låt ridån gå upp snart, låt sorlet svämma över, låt oss skratta så att vi ligger dubbelvikta i våra bänkrader. Låt teatern snart få lätta ankar och segla fram över scenen!