Varje kväll flyttar han ut och varje morgon flyttar han in. Timmarna däremellan, när det är stängt, bor han på gatorna utanför.

Han är inte ensam. Hur många det är som lidit skeppsbrott i Göteborg vet jag inte och jag avstår från att gissa. Men de torde vara ganska många – som inte får vara i Sverige och därför saknar rättigheter. Men som inte heller kan utvisas och därför – ja vadå?

Roland berättar sin historia. I Nigeria har han familj. Han köpte och sålde, var affärsman, fick problem med den islamistiska gerillan Boko Haram, flydde, tog sig med hjälp av människosmugglare genom Marocko och Spanien. Till Sverige och Göteborg kom han 2016 med falska identitetshandlingar och greps nästan omedelbart av polis på Centralstationen.

Jag kan inte bedöma Rolands berättelse. Jag utgår från att den är sann. Men det spelar mindre roll – i detta sammanhang.

Roland sökte asyl, bodde ett tag på förläggning i Halmstad. 2017 var han tillbaka i Göteborg, fick avslag och uppmanades lämna landet. Han fogade sig och valde att resa till Holland.

Vad som hände i Holland vet jag inte. Men Roland återvände till Sverige, greps och placerades på förvaret i Kållered i väntan på deportering till Nigeria.

Den 22 april i år var det dags. Alla papper var i ordning och Roland hade fogat sig i att han skulle flygas till Nigeria. Men flighten ställdes in, sannolikt på grund av Covid 19 och risken för smittspridning.

Så han blev kvar. Efter ytterligare väntan på förvaret släpptes han fri. Jag antar för att det saknades skäl att hålla honom inlåst.

Utan pass och pengar stod han på ett torg, men fram emot honom kom ingen hjälpsam konsul, för att travestera Evert Taubes ”Möte i monsunen”.

Roland gick till socialbyrån som hänvisade honom till polisen.

Roland gick till polisen som hänvisade honom till Migrationsverket.

Roland gick till Migrationsverket som hänvisade honom till Polisen – som har att verkställa avvisningsbeslutet, men som inte kan. Det saknas flyg att sätta honom på.

Därför bor Roland på Centralstationen. Så småningom kommer han säkert hem till Nigeria. Men det kan dröja. Under tiden? Ja, vadå?

Vems ansvar är han? Har han sig själv att skylla? Ja, det kan man förstås säga. Är han Sveriges ansvar? Nej, inte formellt. Roland kom hit oombedd. Han får inte vara här och har att ge sig av.

Det är bara det att han inte kan. Att säga att han har sig själv att skylla löser inte problemet. Att säga att han inte är ett svenskt ansvar löser inte heller problemet.

Roland är här och har lidit skeppsbrott på Centralstationen. Han är inte ensam och han har det inte värst.

Andra i Rolands situation kan inte se fram mot hemtransport så fort pandemin släpper sitt tag. De blir kvar i Sverige därför att de är statslösa, inte kan bevisa sin identitet eller för att hemlandet inte vill ha dem och därför skickar tillbaka dem med vändande flyg.

Värst tror jag de ensamkommande ungdomar har som processats genom det svenska mottagningssystemet, fått avslag och dumpats på gatan. Några av dem lever i och kring Nordstan där de knarkar, dealar, försörjer sig på småbrott och utgör en perfekt rekryteringsbas för kriminella gäng med behov av springpojkar.

Sverige lever i förnekelse. Vårt rättssystem utgår från att i laga ordning fattade beslut verkställs. Men så ser verkligheten inte alltid ut.

Roland finns och alla de andra som lever som han finns. Några kommer aldrig att kunna utvisas eftersom ingen vill ha dem. Vad händer med en människa som ingen vill ha?

För ögonblicket överlever Roland och många med honom därför att det finns frivilligorganisationer som tar ansvar när vårt fina solidariskt finansierade välfärdssamhälle väljer att blunda. Det finns alltid mat, kläder och en dusch, men inte alltid en säng att sova i. Station Nord, härbärge för dem som saknar laglig rätt till en säng är fullbelagt och vintern har inte ens börjat.

Hur skall vi ha det?

Finns något rimligt alternativ till att erbjuda alla som befinner sig i Göteborg tak över huvudet och en säng i väntan på, ja vadå?

Några blir väl så småningom utvisade. Och de andra? Till sist står vi inför frågan om de skall hållas på gatan på livstid eller släppas in i samhällsvärmen och tillåtas försörja sig.

Vi kan som samhälle fortsätta att förneka verkligheten och bära konsekvenserna eller vi kan gilla läget, svälja förtreten och göra bästa möjliga av en omöjlig situation.