Vad det gäller ishockeyföräldrar så är mammorna faktiskt ofta i en klass för sig, jösses hur det kan låta. Ibland ler man åt saker som skriks, ibland undrar man om man verkligen hörde rätt. Papporna är inga dunungar de heller men mammorna är strået vassare när det gäller kommentarer från läktarplats. Och nåde den som snor pucken eller tacklar en spelare vars förälder sitter på första parkett. Vi ska inte ordagrant gå in på vad som skriks men det är ofta ett marginellt finare språk än på ett Stockholmsderby eller vilket derby ni vill i fotboll eller hockey. Vad vore idrott utan känslor?

Den grinige, tjatige och manipulerande ishockeytränaren som nämns i inledningen av denna krönika var ju också ett praktexempel på den enögdhet som härskar inom idrotten. Undertecknad och en HIK-legend vid namn Olan ”O lala Olan” Karlsson fungerade som bestraffningskommité under cupen och när vi fick in ett diciplinärende på bordet angående ett så kallat grovt matchstraff för att en spelare i ett lag sparkat en motståndare med skridskon så beslutade vi att stänga av spelaren i fråga resten av den dagen och totalt tre matcher. Efter att vi meddelat spelarens lagledning om vilken dom vi kommit fram till så börjar denna laglednings hövding att försöka manipulera både domaren som utdömde matchstraffet och bestraffningskommitén genom att först gå till domaren och påstå att bestraffningskommitén ändrat uppfattning om regelöverträdelsen. Sen går han till bestraffningskommitén och påstår att domaren ändrat uppfattning. Ingen har ändrat uppfattning om någonting men till slut vinner den grinige, tjatige och manipulerande ishockeytränaren i alla fall då Örebro Läns Ishockeyförbund anser att straffet vi delat ut var i hårdaste laget och tycker att vi ska dra bort en match avstängning. Vi får vika oss för övermakten och den grinige, tjatige och manipulerande tränaren får sin vilja igenom. Vad vore idrott utan känslor? Spelaren som sparkade sin motståndare då? Ja, vi intervjuade ju honom efteråt innan vi utdömde straffet. Han stod där som vilken fjortonåring som helst, tittade ner i marken och såg skamsen ut. Han erkände att skridskon träffat motståndaren i magtrakten men det var nog inte så meningen som det såg ut kanske... Vad vore idrott utan känslor?

De cupspelande lirarna i övrigt då? Ja de kastas ju mellan hopp och förtvivlan. Ett felpass som leder till ett baklängesmål är lika med jordens undergång. Ett avgörande mål från en spelares klubba är lika med eufori av sällan skådad art. Det är bedrövelse här och total lycka där. Vad vore idrott utan känslor? Domarna då? Ja i en match mellan till exempel Haninge och Västerås så kan en domare som är från Hällefors snabbt beskyllas för att vara en så kallad hemmadomare. Att de båda lagen kommer från två helt andra delar av landet spelar liksom ingen roll enligt föräldrabergen på läktarna. En hemmadomare är en hemmadomare, punkt. Vad vore idrott utan känslor?

Hur summerar vi då en sådan här ungdomscup för ishockeygalna ungdomar? Ja vi kan ju börja med att hylla Hällefors IK´s U13-lag som slaktade allt motstånd under gruppspelet, hade simifinalen i sin hand men lyckades tyvärr inte knyta ihop säcken. De reste sig dock i bronsmatchen där Valbo eliminerades med tennissiffrorna 6-0 och de slutade på en vacker tredjeplats i turneringen. Många av spelarna var besvikna över att inte gått ända fram men när de fått smälta insatsen ett tag så kommer de att vara stolta över vad de uträttat. Som sagt, vad vore idrott utan känslor? Absolut ingenting...