Det var ju ett tag sen, men jag återkommer till det för jag försöker förstå principerna bakom de ursäkter som framfördes efteråt. Jag tänker att vi borde kunna lära oss något av det som hände.

I artikeln i DN uttalade sig Daniel Suhonen, chef för Katalys: ”Det är bara att beklaga att seminariet inte blev bra. Om vi brustit i något led ber vi om ursäkt för det”.

Det jag inte förstår är om Suhonen ber om ursäkt eller inte. ”Om vi har brustit i något led ber vi om ursäkt för det”, säger Suhonen. Men det är väl utgångsläget; om jag anser att jag har gjort fel ber jag om ursäkt. Men anser Suhonen att han har gjort fel? Om han inte anser det, be inte om ursäkt!  

Och om han anser att han har gjort fel, vari består hans fel? Var de gråtande seminariebesökarna bevis på att han hade gjort fel och att Katalys inte borde ha varit medarrangörer? I så fall säger Suhonen: om vi anordnar en debatt där någon blir sårad har vi gjort fel. Menar Suhonen det, att känslor bör vara måttstocken på rätt och fel debatter?

Bokmässans programchef Oskar Ekström sa att ”Det är väldigt tråkigt att seminariet gav upphov till så starka känslor”, och menade att mässan har ”brustit i våra rutiner, i kontakten med vår hedersgäst Tjállegoahte. Vi borde ha informerat dem tidigare om att det skulle äga rum”.  

Jag förstår inte vad detta innebär heller. Om Ekström hade meddelat det samiska författarcentret Tjállegoahte om seminariets existens (på annat sätt än att det annonserades i programbladet), och vissa besökare ändå hade lämnat rummet, hade allt varit bra då? Eller hade han ställt in seminariet ifall Tjállegoahte hade velat det? I så fall säger Ekström: Det är väldigt tråkigt om ett seminarium leder till starka känslor och om vi anordnar en debatt där sådant kan ske bör vi inte anordna en sådan debatt.  

Så skulle man kunna se den här diskussionen. Som att den säger: En sårad människa på ett seminarium betyder att någon har gjort fel (seminarietalare eller arrangörer). Det är den princip vi bör stå bakom.  

Men jag tror inte att det är hela historien. Jag tror att det även spelar roll vem som blir sårad. Om en sverigedemokrat hade lämnat ett seminarium i tårar hade det inte nödvändigtvis tolkats som att någon hade gjort fel.  

Och nu vet jag invändningen: du kan inte jämföra en förtryckt minoritetsgrupp med ett rasistiskt riksdagsparti! Det finns ett maktperspektiv här, som du inte får glömma. Om vi tar den invändningen på allvar blir principen så här: en sårad människa på ett seminarium betyder att någon har gjort fel (seminarietalare eller arrangörer), givet att den sårade tillhör en maktlös grupp.  

Skulle vi kunna enas om den principen? Eller snarare: skulle vi kunna enas att det är den principen vi är oense om? För som debatten nu fördes fanns det inga principer alls. Det fanns bara en massa ord och ursäkter som jag inte kan förstå vad de betyder. En ursäkt som framförs fast man inte vet vad man har gjort för fel är en meningslös ursäkt. Den betyder ingenting. Och man kan göra samma sak imorgon igen.  

För övrigt... förklarar jag från och med nu alla samtal om väder som motsatsen till a-politiskt trevligt kallprat. Skyfallen i Valencia var inte bara skyfall – de var resultatet av politiska och ekonomiska beslut.