Krönika: Uppspikad ovanför häxbålet

På grund av detta ”missöde” förtjänade hon tydligen inte bara att hennes privatliv blev allmängods, utan även andra diverse straff såsom skuld, hot och en ändlös häxjakt. En häxjakt där hon aldrig kommer att kunna vinna, för hon var en äcklig slampa som knullade med ländernas lands most precious man. Gjort är gjort, skyll dig själv. En gång slampa, alltid slampa. Du rörde vår fina president med dina smutsiga förförande händer, och för det ska du brännas på bål. För all framtid. 

Den andra parten av förhållandet, mister president, nämner bara kort i slutet av ett långt tal om hur han och hans stab gör USA till ett bättre land, att han inte har haft någon sexuell relation med ”den där kvinnan”. Efter detta korta konstaterande understryker han att han måste gå tillbaka till sitt viktiga jobb. Att styra landet. Och det gör han. Går tillbaka till sitt jobb, och vidare i sitt liv. 

Tycker någon egentligen att det här låter särskilt rättvist? Jag hoppas inte det. Men ändå är den där kvinnan, Monica Lewinsky nästan 20 år senare, fortfarande uppspikad ovanför häxbålet.

Det är 2014 och jag tittar på ett Youtubeklipp. Det är Monica som gör sitt första framträdande i offentligheten på 16 år. Ett 25 minuter långt tal där hon berättar om händelsen, och att hon ångrar den, djupt. Hur hon inte har kunnat bygga någon slags karriär. Hur andra tyckt att hon borde byta namn. Hur hon blev förföljd av FBI. Vad hon blev omnämnd som: hora, slampa, bimbo. Att hon var en hårsmån från att ta livet av sig. ”Jag förlorade min självbild, den blev stulen. Det var en sorts identitetsstöld. Men jag överlevde.” 

Nu vill hon hjälpa andra, som också fått sin självbild styckad på nätet och av allmänheten. Talet är starkt. Det berör mig. Jag blir rörd för att hon vågar ställa sig i det där rampljuset igen, det som hon egentligen aldrig ville ha. För att hon orkar. Men jag blir också otroligt ledsen. Äcklad av det fullkomligt ologiska faktum att hon känner ett behov av att ställa sig där och säga att hon svek sitt land. Förklara att nej, jag är faktiskt ingen slampa. Varför ska hon behöva ångra något över huvud taget, be om nåd? Fortfarande, än i dag. Jag funderar på vad Bill Clinton gör samtidigt som hon står där och försvarar sin existens. Spelar saxofon i hemmets trygga vrå med sin solida självbild väl bevarad?

Fundera på följande: varför kallas händelsen Lewinsky-affären och inte Clinton-affären? Och maktkritiken, var finns den? Vem var det som var gift, hade barn och var chef?

Monica Lewinsky är långt ifrån den enda som blivit skuldbelagd i offentligheten, men hon är en av de mest ultimata levande bevisen på att patriarkatet existerar och frodas. Lika mycket nu som på 90-talet.

Det är så sjukt. Att ett förhållande Lewinsky hade när hon var 22 ska prägla hela hennes liv, självbild och karriär medan Bill Clinton bara är just Bill Clinton, före detta president. Fy fan.