På väg från tåget går jag förbi en soptunna med en hälsning från våra kommunpolitiker: ”Snyggast vinner! Tillsammans kan vi göra Uppsala renast i Sverige.” Jag förstår att syftet är att vi ska sluta slänga skräp på gatorna men visst är retoriken intressant? Soptunnan vädjar till vår lokalpatriotism, vår särskilda känsla för hemstaden. Den manar fram bilden av en tävling. Konkurrensen är hård men genom idogt arbete ska vi segra. Låt oss visa de där grisarna i Västerås och snobbarna i Linköping, säger soptunnan, vad rena trottoarer vill säga.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Tilltalet får mig att tänka på ett skrivprojekt jag annars gjort mitt bästa för att förtränga. Våren 2013 fick jag ett stipendium för att skriva en pjäs om Uppsala och vad staden betytt för min identitet. Jag var glad över förtroendet och jobbade hårt. Tyvärr gick det inte bra. Idén som verkat så spännande i min ansökan torkade snabbt ihop och föll sönder som en död växt. Snart stod det klart att inget intresserade mig mindre än just Uppsala och vad staden betytt för min identitet. Det hade varit lättare att skriva om en gammal strumpa. En gammal strumpa och vad den betytt för min identitet. Det hade varit en bättre idé.
Jag frågade mig förstås hur jag kunnat ta så fel. Hur fick jag för mig att jag var så fascinerad av något så trist? Efterhand förstod jag att det berodde på att jag gått på en myt. Samma myt som nu mötte mig på den tävlingsinriktade soptunnan. Myten att platser betyder något.
Det här är en karismatisk tankefigur och att den står stark just nu är ingen slump. Den tjänar mäktiga kommersiella intressen. Överallt arbetar politiker och näringsliv för att profilera just sin stad och locka turister och inflyttning. Med inspiration från framgångsrika exempel som New York och Berlin söker minsta tätort sin berättelse, sin själ. Konsten sugs med och spottar ur sig projekt efter projekt. Bara förra året presenterade stadsteatern två pjäser om hur Uppsala känns: Först Välkommen hit, välkommen hem av Rasmus Lindberg och sedan den ljuvliga What happens in Uppsala stays in Uppsala av ÖFA-kollektivet (låt vara att de förhöll sig fritt till ämnet).
Ska jag berätta något som det tog mig sex månader att inse? Uppsala har ingen själ. Vad man än hittar på för att sälja hotellnätter är detta sanningen. Städer har ingen själ. Det är bara gator och hus. Visst känner jag något speciellt när jag går genom parkerna där jag drack folköl i tonåren men det räcker inte till en pjäs, knappt till en haiku. Det är en låtsaskänsla och en fadd sentimentalitet. Den håller mig aldrig vaken och den tränger sig aldrig på. Den ropar inte. Jämförd med riktiga känslor betyder den ingenting.
Numera tänker jag alltid att människor som påstår sig älska sin hemstad får betalt för att göra det. Jobbar man på turistbyrån eller gatukontoret är det rimligt att bry sig, det är ju ens jobb. Men för oss andra är det lika rimligt att betrakta staden där vi bor som en i sig meningslös och utbytbar fond för det meningsfulla livet. Det är inte känslokallt utan tvärtom mänskligt att säga att bara det finns dagis och mataffär och folk jag älskar kan jag bo var som helst.
När jag till sist gett upp mitt Uppsalaprojekt skrev jag i stället föreställningen Köttmarknaden om sexuella komplex och manligt hämndbegär. Ämnen som beklagligtvis angår mig på riktigt.
